brittaperssonisablogger

Jag har börjat prata med mig själv. Gärna i tredje person. Jag går omkring på kvällarna och säger, men Emma, det där var väl dumt. Spiller nagellack på soffan för jag vet inte vilket gång i ordningen och utbrister - osoft, och skäller en stund på mig själv. Jag reciterar dikter jag älskar och jag läser min egen och andras bloggar högt. Jag sjunger med till Snoop på högsta volym och jag kommenterar House i pausen för att inte störa mig själv under själva tittandet. Jag ber mig torka av hallgolvet för att det ser förjävligt ut och jag undrar om inte den där jävla målaren ska komma snart och måla vitt i mitt uppbrutna fuktskadehörn.

Det värsta är ändå när jag har låtsaskonversationer mellan mig och andra fiktiva gäster i mitt hem. Jocke är en favorit just nu. Vi pratar mycket. Och så klappar vi försiktigt på varandra, men med den största respekt för varandras integritet, fucked-up-het och längtan efter någon annat. Någon lite, lite bättre. Jag pratar naturligtvis med Micke också, men vi blir så osams så han går oftast bara hem. Smäller i dörren efter sig utan att ta med soppåsen som står i hallen och luktar makrill.

Mest av allt ifrågasätter jag. Högt. Varför jag gör så här mot mig själv. Skärp dig Emma, säger jag. Du är värd så mycket mer.

Hon stannade upp mitt på gatan, tog tag i min arm och sa - men herregud - är du inte sjukt ledsen? Som att hon ifrågasatte att jag överhuvudtaget stod upp. Då ramlade jag. Naturligtvis. För jag kan inte bli påmind. Jag kan överhuvudtaget inte hantera tanken på att den där jävla sommaren upprepar sig. Och att den gör det på exakt samma sätt. Det börjar bli vår nu och jag vaknar erbarmligt bakfull av att solen skiner rakt in i min garderobsliknande lägenhet. Jag är kladdigt varm, det smakar nästan blod i munnen och det rinner kondens på insidan av fönstren. Det är fruktansvärt. Jag vill hoppa från balkongen, försvinna ner i ett svart hål där jag inte kan tänka på något. Dessvärre finns det bara två saker som hjälper - att gå ut på krogen och att träna. Två okombinerbara ting där det sistnämnde hjälper under ett betydligt kortare tidsintervall. Att gå ut däremot - nej, det är inte alkohol i första hand - det är allt det där runt omkring. Det är att göra sig fin, att köpa någonting nytt, att unna sig lyx (som pommes frites och oändligt antal taxiresor), att sminka sig klockan ett på morgonen och att inte riktigt veta vad som kommer att hända innan kvällen definitivt är över. Det finns en förväntan vilket är en rusande känsla som jag inte kan uppbåda annars. Förväntan handlar dock mest. Om honom. Att han ska stå bakom nästa gathörn. Se mig. I min klänning. Varför har han aldrig sett mig?

Vad ska jag egentligen svara när hon tar tag i min arm och ser på mig sådär. Erkänner att det inte varit bortkastade år. Utan kärlek. Och så den där skivan. Som ekar i mitt huvud. Som jag aldrig lyssnat en enda minut på sedan den där skitvåren. Som tyst spelar i mitt huvud hela dagarna nu. Bombastiskt och underfundigt.

And if you don´t know this
Then what do you know?
Every second of my life I only live for you
And you can shoot me
And you can throw me off a train
I still maintain
I still maintain

Life, life is a pigsty
Life is a pigsty
And I´d been shifting gears all along my life
But I´m still the same underneath
This you surely knew

Att säga det högt gör mig så ledsen att jag vill flyta bort. Ner i avloppet på balkongen, ut på gatan och ner i en katakomb. Jag drömmer märkliga drömmar om mörka restauranger och jag vaknar och längtar så det gör ont i magen. Eller så är det mensvärk. Eller att jag inte ätit ordentligt på flera dagar. För mycket bröd, för lite vätska. Jag vet inte.

Jag önskar jag kunde känna igen ett mönster och känna trygghet i det. Men det handlar bara om att allt ska ordna sig igen. Och det gör kanske inte det. Det kommer inte ordna sig förrän jag vant mig vid tanken på att det inte ska ordna sig. Så var det sist. Så kommer det bli igen.

Det är alltid han. Allt är för hans skull. Uppläggningen av kjolen, de nya jeansen, att jag oftare städar nu, att jag har utsläppt hår varje dag. Jag vet inte hur jag ska definiera mig själv. Vem är jag, hur mår jag, vad ska jag göra i helgen, vad tänker jag på. Allt beror på honom. Men nej, jag är inget offer. Nej, jag är inte särskilt kär. Jag är bara

hans.

För mig är det den naturligaste sak i världen. Ett sakernas tillstånd. En världsordning.

//

Han förstår verkligen inte. Att jag inte vill. Att jag inte vill ligga bredvid nakna, håriga och okända (nåja) män på min fritid. Sådana som luktar konstigt mellan nyckelbenet och halsen, som har hår på bröstet som ligger kvar mellan mina lakan när de gått. Jag vill inte ha deras armar runt mig, ben inlindade i mina filtar och täcken. Vill inte! Med ingen man. Män.

Män vill det. Män vill lämna sina brösthår mellan mina lakan, lägga sina halvsvettiga händer på min mage och få mitt hår i ansiktet när de ser på tv. Okända män vill det. De har frågat. Jag signalerar tydligen fri tillgång, klara färdiga gå och ensam ung kvinna söker. Allt på en gång. Hej, lägg gärna armen om min midja, lägg din panna mot min på tunnelbanan och bär min dator så att jag kan hålla dig i handen. Får jag följa med hem? Ska vi hyra film? Ska jag laga mat? Vad gör du på fredag?

På fredag? Jag är ute på stan i min nya klänning, mina skor som ruinerat mig innan det ens blivit mars och min nya svenskdesignade väska. Jag står utanför någon bar på öfre och vinglar på skyhöga klackar, slänger med håret och tjuvröker rosa cigaretter. Jag skvimpar champagne, kindpussas och sms: ar in mina kontakter. Samlar mitt entourage. Allt i jakten på en. Enda. Man. Den enda man som inte tycks vilja lämna sina brösthår. Mellan mina lakan.

//

Jag sörjer inte på riktigt. Jag har bara en paus på vägen. Det kommer ordna sig snart. Vi pratar varje dag, jag UMGÅS med hans föräldrar och han kollar så jag äter ordentligt. Vi har inte ens vidrört ämnet byta grejer och våra "samtal" ska alltid urarta i att vi ska ha trevligt. Nu ska vi prata ut - du köper sushi så hyr jag den nya Ripleyfilmen. Typ. Kan det inte snart gå över? Tänker jag. För tanken att det inte ska gå över är som att tänka sig rymden. Till slut kommer man inte längre. Det där att inte komma längre inträffar ungefär samtidigt som jag tänker mig honom gift. Eller för all del tillsammans med ett bombnedslag i skyhöga klackar på Berns. Nej, inte mig själv.

Jag såg Natasha Peyre på gymmet i måndags. Hon, utvikningsmodellen. Hon väger ungefär 42 kilo. Jag ser bokstavligt talat ut som ett monster bredvid henne. Allt på mig är större - utom då den mycket översexualiserade hyllan som inte hinner börja innan den slutat på mig. Hennes tar upp halva torson. Ändå ser JAG tjock ut. Hennes ben är ett av mina, hennes arm mitt pekfinger. Men avis på henne? Nja. Jag vill bara vara det där bombnedslaget på Berns. Ha sjukt bra farvälsex och sedan för alltid sitta på Mallorca och äta bläckfiskpasta i eftermiddagssolen. Räkna nya gropar i låren för varje år.

//

Det är ingen ide att ni frågar. Det är ändå inte för er skull. Inget av det. Det är för min. Kroppen har lyft ur sina fästen idag. Det är rent fysiskt. Benen släpar i marken och jag måste kalla in förstärkning till konferensrummet. Smink, näsduk, plåster på min hyvlade timme och astmaspray mot ångest. En ren kavaj. Showtime om 35 minuter. På med den urbana finpälsen. På med karriärshatten som tydligen är värd mer eller mindre vad som helst. Jag förstår det cyniska i det. Men jag är inte så cynisk själv. Inte ens lite.

Jag är en liten, liten tjej från värmland. Jag är en lantis i lånad acnekostym. Den är bara till låns. Allt är bara till låns. Jag ringer polisen när kompisar knarkar och jag ringer mamma när jag hyvlar mig i tummen. Även klockan fyra på morgonen. Jag gillar färgglatt smågodis och renskav med grillkrydda. Jag gillar KalleAnkas pocket och Tintin på nya äventyr. Jag gillar min gamla amerikakoffert och att det alltid är farmors sked som kommer först i besticklådan, fast jag alltid väljer den sist. Jag gillar töntiga collegefilmer och jag tittar ALDRIG på nyheter på tv. Aldrig.

Jag kan inte skriva mer, det som kommer ut är varken poetiskt eller litterärt eller genomtänkt eller finstämt eller korrekturläst eller tänkt att publiceras. Det bara - är. Det är bara jag som försöker skriva något, presentera någon, vara något, tänka något. Samla mig. Motstå frestelsen att ringa, gråta, skrika, springa härifrån med vindens hastighet. Handla upp det sista som skramlar på botten av tomma konton. Köpa det mest obscent dyra jag kan hitta och sedan gå hem och klippa sönder det. Motstå att dra in någon högt uppsatt i ett rum och bara - säga det. Erkänna för mig och leva med att alla andra lägger huvudet på sned ett tag. Åh, Emma. Eller ännu värre - de som tycker att jag är värd mer. Vaddå mer? Vad finns det mer? Ni har ju inte förstått att det inte spelar någon roll! Man väljer inte själv. Man blir inte vald.

//

När man börjar sova med någon ny tar det ett tag innan man verkligen sover tillsammans. I början, ibland i månader, ligger man bara och fäktas. Vaknar hela tiden, försöker lära sig varandras andhämtning, brottande med täcket och märkliga morgonrutiner. Vissa vill snooza, andra inte. Vissa vill ligga under samma täcke, andra vill ha eget. En del glömmer bort allt de vill när de väl somnar och kryper ändå in under det varmaste täcket när natten faller på. Vissa buttar iväg alla ivriga försök till närhet på natten, andra faller liksom samman, som i en gammal säng som sviktar i mitten. Sömn gör samma sak med människan som alkohol, det slutar spela någon roll. Om man bråkat och varit osams kan man ändå krypa intill på natten. Och säga förlåt i en omfamning av en sovande rygg. Att råka lägga armen om någon när man sover kan vara både och. Ett uttryck för att det nog inte är över än, eller också att det alldeles nyss har börjat.

Jag lärde mig inatt att sova med mig själv. Jag vill ha eget täcke. Ett varmt. Och jag snoozar alltid med mig själv minst fem gånger. Jag buttar aldrig bort mig och jag kramar tillbaks när jag sovande ber mig själv om förlåtelse.

//

Jag kan inte koncentrera mig. K a n i n t e. Det är ett myller av ofärdiga arbetsuppgifter, otränade ben och otänkta tankar. Jag vrider mig vid skrivbordet. Det svider i skinnet som rispar mot handledsstödet. Mellan knogarna har huden spruckit. Och huvudet. Det är tungt och det snurrar och svartnar och värker och bultar. Det stormar och spinner och susar. Jag försöker blunda, men det hjälper inte. Jag går och gör te, jag dricker vatten, jag köper smörgås på café, jag avverkar ett möte. Ingenting hjälper. Suset och dunkandet måste höras hela vägen ut. Jag är säker. Störa mina kollegor, människor på tunnelbanan, Nathalie på svarservice som oupphörligen ringer och frågar mig saker jag inte kan svara på. Jag vill sjunka ner i soffan, sjunka genom marken, sjunka ner i sömn. Jag vill drunkna i tv-serier, apelsiner, solljus, varma filtar och omsorg. Men jag måste vara urban. Hela dagen. Urban citychick guide åt utländska gäster. Urban ovanligt lyckad, ovanligt ung mediechef i högform. Säljande, PR-ansvarig utvecklare av innovativa MODERNA tjänster i en urban värld. Jag måste kryssa mellan glasskrapor, smidigt väja för taxibilar och sippa champagne utan att bli onykter fast det känns som att bara ångorna kommer slå mig till marken. Kommer slå bakut och tvinga mig att inte riktigt komma ihåg hur jag till slut kom hem, trasslade mig ur mina urbana paltor och blev av med tunga stråk av mascara.

Hemma väntar elementvärmda sockar. Mjuka, mjuka velourbyxor och hans linne. Urtvättat och förstört efter år av sköljmedel. Te står alltid och drar i köket och om man sitter på sängen. Då ser man bara att Hammarbybacken är grön och himlen blåsvart.

Jag behöver, mer än något annat - en vän. Jag har inte så många och ingen jag vill rusa hem till när marken spricker, golvet rämnar. När jag ramlar sju våningar ner och blir liggande framför Frasier med starttid 01:30. På onsdag kommer jag önska att jag hade en sådan vän. Någon som kanske redan väntar och redan förstår. Som har satt på en film och värmt mina raggsockar på elementet (elementvarma sockar ÄR livskvalitet). Jag vill ju bara gråta en stund. Utan att vara destruktiv. Jag vill bara kunna sitta hemma ensam och tycka att det är - okej. Även på lördagar. Sluta prata om min baksmälla med den där efterhängsna grannen. Jag vet att det var han som hängde en ros på min dörr i torsdags. Men nej, gamle man, jag kommer inte ligga med en avdankad skådis i 40-årsåldern som bor i en tragiskt orenoverad etta och jobbar som säljare av kurser i personlig utveckling. Nejnejnej. Jag vill inte ha någon naken man i min säng. Jag vill ha en vän. En närvaro. En hund kanske. Som aldrig behöver rastas. Eller en olycklig katt som tröstäter.

Sushi på samba till lunch. Ett trappsteg avverkat. Det luktar Löfbergs Lila och bilvax. Medelsvensson, familj och trygghet.

Tillbakagång idag. Det känns som att jag står på nedersta trappsteget till källartrappan. Vårtiga paddor kryper slött på golvet och alla ljud är burkigt avlägsna. Där uppe skiner solen och fåglarna kvittrar. Pappa tvättar bilen och mamma och mormor fikar i försommarsolen. Mormor i Rayban, mamma med shortsen uppvikta. Grannarnas ungar spelar fotboll, det luktar nyklippt gräs och kaffe. Däruppe. Jag hade en dröm en gång som var exakt så. Och de höga stenarna i källartrappan var oöverstigliga. Benen vägde ton och jag grät.

Jag står där nere idag. Hela dagen. Med IT-haveri längs benen snarare än paddor. Men det är bara ett annat namn för ångest. Och känslan av hur overkligt allt är. Att jag vet att det är så nära till fikat på garageinfarten, till försommarsolen och välbekanta, sövande ljud från barndomen. Gräs som rasslar under bara fötter, pappa som tvättar bilen och mormors kluckande skratt.

Måndag morgon kommer efter söndag kväll och det är en dålig kväll. Jag vill att någon ska ta i mig varsamt. Klappa min arm och kyssa min panna. Hålla om mig när Seinfeldt börjar och sänka min puls. När Seinfeldt börjar ikväll är jag redan kallsvettig. Och oändligt ensam.

//

Jag älskar min familj. De är livselixir. En förutsättning för andning. Jag älskar dem som jag älskar mig själv. Jag behandlar dem hårt och kantigt och tycker att de har egenskaper som är mindre beundransvärda. Jag tycker de klagar på smågrejer, beter sig som 3-åringar och jag undrar ibland hur det är ens lite möjligt att någon kan älska dessa människor. Bosätta sig under samma tak frivilligt och sedan gå omkring i vad som verkar vara en livstid och bara älska alltihopa. Älska dem så som jag gör. Jag älskar dem förbehållslöst, oavsett och för alltid. De är min kärna och botten. Min plattform, mina vingar och mitt tak.

Jag älskar M också. Utan förbehåll, men eller måste. Jag skiter i vart han jobbar, hur stor hans mage blir och att han alltid säger fel saker bland folk. Han är familj. Jag kommer aldrig förstå hur man lever sitt liv utan det.

/

Nej, inte bra. Det är fel ord. Men långt mer än okej. Det är ljusare nu. Mera vårigt. Det är högre luft och solen värmer i ryggen på lunchpromenaden. Eller, så nära man kommer en blåsig onsdag i februari. Vansinnigt ineffektiv idag. Avbryter mig hela tiden, stressnivå: 0, när alla andra viker sig dubbla. De faller som käglor runt mig. Går hem tidigare, räknar fel, skriver kuk istället för kul i massutskickade mail. Och de är bleka. Glåmiga, trötta vinteransikten tittar upp från skärmarna. Sitter böjda över Tito Beltran-skandalen. Jag ska gå hem ensam dock. När de går hem till tvåsamhet. Det luktar minsann inte middag i mitt kök och ingen behöver mig för kvällsbestyren. Tänk att vara gammal och obehövd. Det är den värsta känslan i världen.

Att det inte spelar någon roll, när jag går hem. För någon. Jag kan gå nu, eller halv två inatt. Jag förväntas ändå sitta här klockan 8 imorgon bitti och innan dess har ingen smekt mig över håret och tyckt att det var duktigt gjort att hålla sig vaken så länge över trista excelark jag inte förstår. Ingen har varsamt dragit täcket över mina axlar när jag somnat, ingen har tänt en lampa i min mörka hall lagom tills jag kommer hem.

Det är inte säkert att det är saknad efter någon särskild. Det är närvaron, ömma händer och att noteras.

Jag går hem nu. För övrigt. Ifall någon planerar att laga mat i min upplysta hall.

//

Fredag. Läppstift, kortare kjol än vad som får anses vara företagsmässigt och champagne inför kvällen på kylning. Förhoppningsvis eftermiddagen. Troligen kvällen. Lååååångt möte väntar. Lång helg. Lång vår.

Idag sämre än vanligt. Inte alls fredagsmässigt humör. Den springande punkten är - jag är inte lycklig. Allt är relativt, jag är varken jätteglad eller jätteledsen. Varken tillfreds eller missnöjd. Varken rädd eller ensam. Kall eller varm. Jag är bara

inte lycklig.

Det är som ett skoskav, en efterhängsen längtan efter. Någonting mer. Någonting större, tydligare, tryggare. Lycka som kräver och som ger utdelning. Lycka som är mera varaktig än en barmeny på gondolen om några timmar. Bättre än en film hemma i soffan, en makeover hos frisören, en utekväll bland glada tjejer. Jag vill ha.

mer.

Jag är en reservlösning och en backup för minst tre manliga bekanta i de yttre delarna av min bekantskapskrets (vilka är egentligen i de inre delarna?). Dessa bekanta ringer uteslutande alltid mig när det tar slut med diverse kvinnliga föremål för deras ömhet. Frågar "hur det går med kärleken" och beklagar sig som han i Teliareklamen om svaret är "sådär" eller "nja". Dessa manliga bekanta har inget som helst intresse av eller längtan efter mig eller snarare efter att leva med mig. Jag är bara deras reserv. Något att hålla fast vid och trösta sig med när det skiter sig på alla andra fronter. Lite som att försöka komma på en enda person som man skulle kunna TÄNKA sig att leva med - ändå. Fast ändå inte. Jag är hon som man gifter sig med "om vi båda är singel när vi är 35" (needless to say att åldern för när detta "om vi är singel" sakta flyttats uppåt under årens gång. När jag och Mats var 18 var den magiska gränsen 28. Om ett år alltså). Men varför vill ingen leva med mig PÅ RIKTIGT? Jag är det där medelalternativet som ingen någonsin varit på riktig rädd om. Jag är en amazon som krigar för mig själv, ingen Rapuntzel man måste rädda ur ett torn. Under tiden älskar jag grandiosa gester, blodutgjutelse i kärlekens namn och smäktande bevis för att man är halv utan en halva som man hobbylimmat fast vid sin sida. Jag älskar kärlek som inte borde få finnas och kärlek som gör det ändå. Konsumerande kärlek som äter upp två (2!) personer inifrån och ut. Som har som ett eget liv, en egen andning. En andning man hör. Hjärtslag man känner.

Den kärleken har aldrig varit min att dela.

Martin luktade tvål. Eller som sköljmedel som luktar tvål. Han bar mina böcker på väg hem och vi stod i korsningen vid OK i timmar, efter skolan. Halv sju varje dag, ringde jag. Vi bodde nästan grannar. Jag hade alltid handsvett och jag darrade på rösten. Till och med hans vantar luktade tvål. Hans hals, läppar och ansikte. Han luktar fortfarande tvål.

Bestefar luktar den där korgstolen framför de stora fönstren på Rjukan. Han luktar blind man som jagar skuggor över den svarta sjön där nedanför. Och käpp. Han luktar de där inrökta vävtapeterna, sylt, kneip och dammiga soffor. Han luktar hela den där ängen som klättrar längs fjällväggen. Där prästkragarna blommade på sommaren.

Och Micke. Nästan frätande och alldeles oavsett hur nydushad, parfymerad och kammad eller svettig, orakad och naken. Det luktar av hans halsdukar, genom raklödder. Det luktar hemma. Det luktar den där lägenheten med hängsängen. Dagbokslögnen och det där fönstret på vid gavel i juli. Det luktar rosa champagne och vansinnig förälskelse. Det luktar strand och hav och ljusa rum.

Jag glömmer aldrig de där tre. Och hur de luktar. Jag avskyr ordet doft. Det är något annat. Det är tvättmedelsreklam. Jag minns ju. Hur. De. Luktade. De där männen. Ibland förnimmer jag deras. Lukt. Någon annanstans. Och tänker på den där ängen, det öppna fönstret och handsvett. Andras lukt hastar bara förbi. Jag minns inte mammas. Egentligen ingen kvinnas. Bara mäns. Inte min brors, men min pappas. Men inga andras minns jag så tydligt att jag kan framkalla ett minne. Enbart genom en svag, svag. Förnimmelse. En prästkrage, en OK-mack eller en kvarglömd halsduk på ett element.

//

Nähä, men så skit i det då. Jag bryr mig ändå bara om skor den här veckan. Bara om skor. Förra veckan bara om klänningar. Den har slutat att ge mig något slags inre lugn. Nu. Den hjälper faktiskt inte alls. Den bara hänger där. Oanvänd. Och väntar på att mina ben ska bli snygga.

Skor alltså. Dyra.

//

Men åååååh, hur kan man vara så sur som mig? Jag är så grinig att jag liksom inte KAN skärpa mig. Jag tycker att precis alla är pottsorkar. Jag kan inte vara trevlig. Jag snäser och drar på munnen och retar mig på kaffefläcken på L: s tröja, att S verkligen inte FÖRSTÅR vad jag menar fast jag förklarat hundra gånger, att mitt kontokort har spruckit. Och J är så osedvanligt tunnhårig idag. Och varför har den där killen så jävla korta jeans? Who died? Och casual friday - what up med casual friday? Idag har vi JEANS till kavajen. Men bara idag barn, bara idag. Tyyyyyyst med de där meningslösa frågorna om sändlistor. Vaddå sändlistor? Men allvarligt - hur kan någon ens TRO att jag vill följa med till Östersund i helgen för att någon klok människa bestämt sig för att INTE åka till Anders bästa kompis brorsas stuga och myyyyyysa. Åh, offentlig tvagning. Gulligt. Nej, jag tänker inte engagera mig i knäppa baltiska lagar. Intemittansvar. Det är mitt favoritord.

Jag behöver en kram.

Nej Emma, inget bloggande idag. Trots regnet och det kalla kaffet jag fick av en suris på coffeecup imorse (för bloggen tröstar ju den tröstlösa).

Vaknade med en känsla av att allt var overkligt imorse. Nu är jag verkligen på paus. Jag har slutat andas vissa delar av mitt liv. Som att kroppen skulle sluta pumpa blod till en arm eller ett ben. Fast större. Torson kanske. Eller huvudet. Det är som att låtsas att man inte kan vridakroppen åt vänster. Som att ha skor på sig men låtsas vara barfota.

Nationalromantiska beskrivningar av att vara barfota har aldrig varit min grej ändå. Ingenting i mig väcks till liv av varm sand mellan tårna, av mjukt försommargräs mot vintertrötta fötter. Jag tänker bara på hur knasiga fötter jag har. Då.

//

Min I-pod har en superb funktion. Hold. Det betyder att det inte har någon betydelse vilken knapp man trycker på - under tiden som Hold är intryckt kan ingenting ändras. Förutom låtarna. Har man safat med en bra spellista kan man dock ha Hold intryckt nära nog hur länge som helst. Tills man hellre tar av sig lurarna och ser på tv, pratar med en vän eller bara har tyst i sitt huvud. Tills man kan sätta på en icke-mobil stereo, tills livet tagit en annan vändning.

Jag älskar den där Hold-knappen. Jag ska trycka in den nu.

//

Hon är så korkat och dum. Så dum. Hon har ingen aaaning om vad hon pratar om och ska ändå lägga sig i precis allt. Tycka om allt. Sätta normer för vad som är bra, normalt och dåligt utan att först ta reda på rimligheten i "bra". Jämföra med siffror och variabler som HON hittat på. M gör också så. Sätter ribban för normalt. Själv.

Empati är det allra främsta tecknet på intelligens - oavsett kunskap om densitet på olika jordmåner, briljanta författares första och sista ord, samhälleliga samband och kroppens funktioner. Empati som ett samlingsnamn för förmågan att kunna se saker ur andras perspektiv. En förbluffande liten andel av de människor jag har runt mig besitter den förmågan.

//