gudrun
Jag kan inte koncentrera mig. K a n i n t e. Det är ett myller av ofärdiga arbetsuppgifter, otränade ben och otänkta tankar. Jag vrider mig vid skrivbordet. Det svider i skinnet som rispar mot handledsstödet. Mellan knogarna har huden spruckit. Och huvudet. Det är tungt och det snurrar och svartnar och värker och bultar. Det stormar och spinner och susar. Jag försöker blunda, men det hjälper inte. Jag går och gör te, jag dricker vatten, jag köper smörgås på café, jag avverkar ett möte. Ingenting hjälper. Suset och dunkandet måste höras hela vägen ut. Jag är säker. Störa mina kollegor, människor på tunnelbanan, Nathalie på svarservice som oupphörligen ringer och frågar mig saker jag inte kan svara på. Jag vill sjunka ner i soffan, sjunka genom marken, sjunka ner i sömn. Jag vill drunkna i tv-serier, apelsiner, solljus, varma filtar och omsorg. Men jag måste vara urban. Hela dagen. Urban citychick guide åt utländska gäster. Urban ovanligt lyckad, ovanligt ung mediechef i högform. Säljande, PR-ansvarig utvecklare av innovativa MODERNA tjänster i en urban värld. Jag måste kryssa mellan glasskrapor, smidigt väja för taxibilar och sippa champagne utan att bli onykter fast det känns som att bara ångorna kommer slå mig till marken. Kommer slå bakut och tvinga mig att inte riktigt komma ihåg hur jag till slut kom hem, trasslade mig ur mina urbana paltor och blev av med tunga stråk av mascara.
Hemma väntar elementvärmda sockar. Mjuka, mjuka velourbyxor och hans linne. Urtvättat och förstört efter år av sköljmedel. Te står alltid och drar i köket och om man sitter på sängen. Då ser man bara att Hammarbybacken är grön och himlen blåsvart.
ha en bra dag!
