brittaperssonisablogger

Det regnar. Det är höstregnen som börjat. Nu kommer det regna ända tills det övergår i snö och då börjar det om igen, om än inte lika frenetiskt. Allt blir blött. Halsduken klibbar sig fast och jag bevittnar att min jacka blir en hel vinter äldre på bara några timmar. Ullen krullar ihop sig i avsmak och lämnar stora tovor på axlarna. Som ett minne. Ändå måste jag gå till jobbet. Det borde vara en mänsklig rättighet likvärdig vilken som helst att sitta inne och titta färdigt på Music & Lyrics.

Vad gjorde man innan tropisk frukt i november? Man åt grå mat i grå timmerstugor. Jordig potatis, frostskadad svamp och beska lingon. Jordens mat, de mossiga stenarna och skogstjärnarnas mat. Mörkrött, vilt kött och inlagda, sträva hjortron.

//

Min kläder ramlar aldrig sådär nonchalant som på riktigt, riktigt smala tjejer. Varför har smala tjejer tajta kläder - alls? Det är skitfult. Men min brorsa har väl bra klädstil, sa Micke igår. Den karln har så tighta kläder att han ryggar upp en puckel i nacken för att inte visa magen när han står upp. Hans manlighet ligger till vänster i Lee men höger i Acne. Jag ska inte behöva veta sånt. Hans jacka skulle passa mig utmärkt, jag är avundsjuk. Lindebergs MC från förra vårsäsongen. Sjukligt tight. Och för tjejer. Usch, det är vedervärdigt. Jag tänker istället på Carin Westers luftiga, rörelsevänliga och nonchalanta design. Varför klär sig inte alla som är smala så? You have'nt seen the light I tell you.

Idag är det lön. Det är sant. Det är också därför Carin upptar min tankar mer än vanligt.

Men vissa dagar liksom. Är det som förgjort att vara chefig och sprudlig av ljusa idéer. Mina byxor skär in på ett sätt som förmodligen kommer att ha drivit mig till vansinne långt innan det är okej att bryta upp. Jag vill ha kaffe i en stor mugg, stor halsduk (check) och mysbyxor i velour (uncheck).

Nu ska jag skriva om ljuva dofter för honom och henne. Och herregud, jag måste göra lista över Göteborgsmedier. De flesta av mina arbetsuppgifter skulle kunna utföras av niondeklassare. De uppgifter som niondeklassare inte skulle kunna utföra har inte jag heller kompetens att utföra. Jag sitter inte här för att jag gått i skola, utan för att jag är Ernas doter och inte har något behov av att bli älskad av kvinnor som jag ändå ser ner på. Beiga lantisjournalister behöver inte förstå mig och mina väskor. Och ja, jag känner uppriktigt sagt ett förakt för deras akryl från KappAhl. De är bittra 27-åriga tanter som turas om att sätta upp lappar i köket om att den ena eller andras mamma minsann inte jobbar här. De har slutat gå på krogen för de är för gamla och de har aldrig högklackat längre för de har ont i knäna. De gör egna smycken av färdiga kit från Panduro Hobby och de köper duschcremer från Eldorado.

Den likgiltighet jag känner för akrylkvinnorna tar sig ibland mycket ocharmiga uttryck. Inte heller det bekommer mig. Ni rinner av mig.

Måndag. Igen. Hur kan det gå så fort? Helgen rusar förbi. Jag älskar helgen. I lördag åt vi Thai, drack vulkaner i glada vänners lag och diskuterade lägenheter över ett hav av tidningar i söndagssängen. Därefter middag hos svärfar där man efter middagen får sträcka ut sig i soffan med nya Elle. Jo, det är ganska skönt.

Måndagen får jag bara genomleva. Jag längtar till kvällen. Amerikansk dumteve och clementiner.

//

Det här med höst. Jag ändrar mig hela tiden. Det regnar idag. Och inte det där kalla novemberregnet utan någon blaskig syster till densamma. Det är kvalmigt och obehagligt för det är fukt som tränger upp genom kappan och in i skarven mellan skjortan och jeansen. Sedan ligger det där i flera timmar och kan inte bestämma sig för om det är kallt eller kvalmigt hett. Och kläderna under kappan blir skrynkliga när jag cyklar för kappan knyts i midjan och det är som förgjort att jag strök skjortan inte mindre än två gånger imorse. Jag känner mig som julpynt som legat framme för länge. Dammigt och lite fett efter alla barnfingrar. Jag känner mig som ett golv efter en fest där folk spillt läsk som det fastnat damm och hårstrån i. Vem vill gå på krogen i det skicket? Nej, skicka hem mig med svansen mellan benen. Biff väntar därhemma. Och disk. Det är Idol på tv ikväll. Alldeles oberoende av vem som står vakt på Berns.

//

Helg med familjen. Med svampplockning och hund. Med mammas mat och slamrande pannor. Med brasa i finrummet och tv. Promenader (ja, med lövsparkning) och ruggiga regnväder som drar förbi när man sitter inomhus och blir älskad. Det är det som är det varma innanför västen när novembervindarna sätter in på allvar. Älsket. Det som växer ännu starkare genom uteslutning av otacksamma vänner från det förgångna. Vi behöver inte dem, vi har ju össes.

När man kommer hem på kvällen väntar någon i mina rum. Någon har åkt upp i den skraltiga hissen och ligger i soffan och väntar. På mig. Tänt ljus har någon gjort. Och på spisen puttrar sådant som någon vet att jag tycker om. Film har det hyrts och superlativ sparats under ensamma kvällar. Jag är nog ganska fin ändå. Han sa ju det.

//

Men hjärtat, vi har ju pratat om det här. Det är samma sak; hur jag behandlar min personal och hur du behandlar din. Att min personals misslyckanden är en direkt avspegling av mitt dåliga chefsskap är likställt med att mina tillkortakommanden är en direkt avspegling av dig. Och ditt vansinnigt dåliga ledarskap. Skicka dig själv på kurs. Rannsaka dig, inte mig. Jag är en ganska vettig person. Framför allt kan jag förstå att alla inte är som mig. Alla sprudlar inte iväg till jobbet på morgonen, alla vill inte göra karriär och alla vill inte offra sin fritid, sina vänner och sin familj för en juridisk persons fortlevnad. Det lärde jag mig fort. Det som var svårare var att lära sig att acceptera detsamma. Acceptera och handskas med personer som börjar stänga ned datorn fem i fem. Varför har inte han lärt sig det? Varför har inte han lärt sig att om arbetsgivaren är nitisk, blir medarbetaren nitisk. Om jag inte kan gå tidigare EN dag trots att jag jobbat 55 timmar på fyra dagar, då slutar jag att jobba 55 timmar. Då Facebookar jag på arbetstid och valet mellan den juridiska personen och juristen i den varma sängen. Han som gör maten och kliar på ryggen när Greys Anatomy är som mest spännande. Det valet är tämligen enkelt och ensidigt.

Ut nu, till hösten. Jag fryser redan.

//

Ska du som chef få anställda att trivas på en arbetsplats är det inte att rekommendera att gå bakom ryggen, underminera och emotsäga alla former av svensk ärlighet. Han är en hemoröjd. Jag hoppas på alla sätt att den där pulserande ådern han ocharmigt nog har under ögat briserar snart. Imploderar.

Elisabeth, den första vinterkänningen är på gång. Det var överlämningen som nyhetsankaret gjorde till väderpresentatören imorse. Vintern är i Dalarna nu, det ska snöa i Sälen imorgon. Jag hade inte tänkt att beslutet att ta på sig ullkappa och handskar skulle bli så definitivt. Jag hade tänkt att jag skulle bära på handskarna under några veckor. I väskan för kalla kvällar. Jag hade tänkt att jag skulle kunna varva Rodebjer i ull och Carin Wester i bomull. Att sol skulle betyda Carin Wester.

Nej, när får man ett glas vin och lite ostkrokar på Arlanda?

Snoret rinner på kundmötet, vid tredje nysen ber jag nystårögt om ursäkt varpå den smått irriterade presschfen säger ' dig kanske man inte ska ta i hand mer'. Jag längtar till sängen, om  det inte var så ensamt där. Jag är trött på Operah Winfrey och på att diska med feber. Jag äter bara frukt och bröd och jag är urless på te, trots att jag har PG Tip (Tips?) i supersized format.

Micke vet inte när han kommer hem och han svarar svävande för han ska nog ut någonstans. Han är rädd att jag ska bli arg. S vill ses på Anglais och dricka vin. C också. Och de andra karriärhetsande babsen ska äta 1500-kronors middag på Riche. Micke skulle vilja att jag var så alltid. Urban, vinskvimpande mediechef i dyra klänningar. Det är onekligt creepy att hans favoritbild av mig är en som de närmsta från värmland aldrig ens sett. Ämma, mäj lurer dunte, säger Anders för vem jag är 5 år och älskar min gula klänning med Mimmi Pigg på. Den där skulpturerande gotlandstönten blir förvisso aldrig äldre än 13 för mig. Han hade grön tuppkam och strumpbyxor då och han gjorde SO-lektioner till ett living hell för Ulrica Jacobsson. Så var hon ju frisör också - inte SO-lärare.

Jag är varken vinskvimpande eller urban idag dock. Vi har ostkväll på jobbet. När den börjar sitter jag redan hemma med blommiga filten, äter salta skruvar och kollar på Idol.

//

Jag måste backa ifråga om raggmunk. När jag blir gammal kommer jag tänka på mitt arbetsliv och minnas sådana här luncher så som jag minns idag att bo på flyghamnsgatan. Jag måste nästan rena mig med en apelsin och fyra liter vatten. Friterad, tjock raggmunk med för mycket lös och billig lingonsylt slängd över ofärdigt fläsk med tjocka ränder av fett. Jag tvingas äta, för det är affärslunch och jag blir bjuden och alla tittar på min tallrik och jag måste titta på mina lår. Jag tänker ju alltid att det är fruktansvärt onödigt att bli tjock av något som jag inte ens tycker är gott! Jag blir hellre tjock av dubbeldaim och mammas revbensspjäll på julafton och Lojs tzatski. Och risotto och ostsmörgåsar och varm oboy och pimentos de padron stekta i massor med olja och salta lakritsbjörnar och parmesanost och norsk tine helmelk och marängsvich.

Jag vill gå hem.

E