akrylkvinnor
Men vissa dagar liksom. Är det som förgjort att vara chefig och sprudlig av ljusa idéer. Mina byxor skär in på ett sätt som förmodligen kommer att ha drivit mig till vansinne långt innan det är okej att bryta upp. Jag vill ha kaffe i en stor mugg, stor halsduk (check) och mysbyxor i velour (uncheck).
Nu ska jag skriva om ljuva dofter för honom och henne. Och herregud, jag måste göra lista över Göteborgsmedier. De flesta av mina arbetsuppgifter skulle kunna utföras av niondeklassare. De uppgifter som niondeklassare inte skulle kunna utföra har inte jag heller kompetens att utföra. Jag sitter inte här för att jag gått i skola, utan för att jag är Ernas doter och inte har något behov av att bli älskad av kvinnor som jag ändå ser ner på. Beiga lantisjournalister behöver inte förstå mig och mina väskor. Och ja, jag känner uppriktigt sagt ett förakt för deras akryl från KappAhl. De är bittra 27-åriga tanter som turas om att sätta upp lappar i köket om att den ena eller andras mamma minsann inte jobbar här. De har slutat gå på krogen för de är för gamla och de har aldrig högklackat längre för de har ont i knäna. De gör egna smycken av färdiga kit från Panduro Hobby och de köper duschcremer från Eldorado.
Den likgiltighet jag känner för akrylkvinnorna tar sig ibland mycket ocharmiga uttryck. Inte heller det bekommer mig. Ni rinner av mig.
