brittaperssonisablogger

Det susar förbi mig ibland bara. En kort och mycket svag förnimmelse. Den där kvällen när planet skulle gå och det var storm ute och jag stod i trappuppgången och knappt fick upp dörren för det blåste så hårt som jag knappt kan minnas tidigare. Och jag skulle upp och jobba dagen därpå och mitt hår hade utväxt och axeln värkte och tårarna rann och ingen kunde trösta. Då stod han med väskan packad och hoppades på inga förseningar. Kollade kartor över Bangkok och gav vinterjackan till pappa för förvaring. Det blåste så förbannat idag när jag kom hem så jag förnam det. Helt kort bara. När jag skulle öppna dörren.

Nu är det redan borta. Jag hann inte ens fram till hissen. Så var det borta.

//

Nu får det faktiskt vara nog med det här. Jag m å s t e byta jobb. Vad är det här för jävla skit. Som jag inte behöver. Tur att jag mår bra. Tur att jag inte har någon himla bebis i magen, knöl i huvudet eller tunnhårig mansgris som man måste ta hand om när man kommer hem. Som blir arg när jag är ledsen, irriterad när jag behöver tröst mer än vanligt. För jag klarar det här. Jag klarar att sätta hårt mot hårt och säga upp mig om jag måste. Det är ju vår nu. Och därefter sommar.

Det ringer bakom hela tiden och han som ringer säger korkade saker och är ironisk och elak fast han pratat mer med min telefonsvarare än med mig. Och jag undrar - har han ringt min moster först och fått veta att det är precis så han ska säga? Har hon skämtat med honom på det där flamsiga sättet och sagt "var för fan hård mot de hårda"?

S tycker att jag genast ska bli ihop med Micke igen så det blir ordning på mig. För tydligen blir jag promiskuös, fast då menar hon inte i ordets traditionella mening. Hon menar att jag är mera vaken, hårdare, modigare, ärligare. Och jag törs nu. Jag törs att inte bry mig - för jag har ju ingenting särskilt att förlora. Som jag inte kan få tillbaka.

Och så har jag ju de där Svenssonkvinnorna. För att bara nämna några. Det är krut i dem. Tåga så in i helvete i all den där kvinnligheten. De är som kackerlackor.

Ja, det är faktiskt så att jag går och väntar på att någon annan ska ringa. Det var längesen. Så längesen att jag gillar längtet mer än själva ringandet. Det bekommer mig inte särskilt mycket om ringandet aldrig blir av. Jag har ändå väntat, och det var det liksom värt. Jag vill inte helst att Micke ska ringa. Jag förväntar mig inte det och jag har ingenting att säga. Det är för tidigt för att det ska vara roligt, för sent för att det ska vara ånger. För tidigt för "vad har du gjort" och "ska vi ta en drink på fredag", för sent för "jag ringer dig imorgon igen" och försiktiga ord av ömhet om att äta ordentligt, jobba med måtta och vara hemma när halsen kärvar. I det andra samtalet får jag definiera om mig. Omsorgsfullt förklara mina bakgrundsljud, helgplaner och kvällsvanor. Jag vill förklara det. Jag vill att hej ska vara hej. Inte ett bottenlöst ord som kan tolkas till både det allra värsta och det allra bästa. Bara hej.

//

Ända sedan urstädningen har jag inte tänkt på honom. Alls. Träffade dock inte Bengt på gymmet så påsen står kvar i hallen och luktar. Som om det varit kräftskiva eller värre. Den luktar mina söndertrampade guldskor genom tomma gator längs medelhavet. Den luktar som något man älskat och tvingat sig själv att förakta. Fy vad den luktar besvikelse, och extremt mycket bortkastade möjligheter till lycka. Det som nu ligger i garderoben är inte lycka, det är inte ens ett alternativ. Det är inte ens saknaden efter lycka, inte ens en förnimmelse. Det är något helt annat. Det är att finna sig i och acceptera. Och utifrån det må bra i alla fall. Och det gör jag. Särskilt under veckosluten.

//

Söndag kväll borde förbjudas. Uppfinnaren skjutas. Ut med lördagspeppen, in med kemisk obalans och ångest (nåja). Garderobsrensning i brist på tvprogram. Ut med hans jävla skjortor, pourtishan som legat där en evighet och hans skitiga jeans. Gubbiga slipsar, ändlöst antal kalsonger och hans favorittröjor. De vita, ribbade som magen putar i. Jag har knölat ner det i en påse från Ica som jag ska ge till Bengt på gymmet imorgon. Det är vad han lämnade kvar. Svinnet han valde att leva med för att få slippa obehaget. Omaket. Att tvingas säga sådant högt som han hellre ölar, knullar och jobbar bort.

Mina nycklar, de med ett hjärta på, fick han på våren när han och jag och Emma struntade i universitet, satte oss på Grodan och vände ansiktet mot solen. Åt ceasarsallad och drack rosé för hela studiebidraget. Han har haft dem ända sedan dess. De hänger på hans nyckelknippa, med ett hjärta på som ironiskt nog gått sönder för flera år sedan. Eller så har han plocket av dem nu, men det tvivlar jag på. En sen sommarnatt för två år sedan stod han plötsligt i min hall. Och hade hjälpt sig själv in. Oanmäld, ovälkommen, men ändå självklar i min farstu, min säng och mina armar.

Jag hoppas att han tagit av dem.

//

På Riche kan alla göra en storstilad entré. Innanför dörrarna finns nämligen ett plastskynke som de flesta superegon väljer att kasta, inte fösa, undan och presentera sig i dörröppningen med en pose innan de börjar tränga sig fram i den smala korridoren mot baren. De flesta på just Riche sveper också in med en air av rök och vintageattityd. Med en betydelse, med rätt vänner och med en mycket bestämd uppfattning om vad man ska dricka, vad man ska röka och hur länge man ska stanna innan Berns. Micke airade förbi mig igår. Två gånger. Med rätt vänner, sagda skinnjacka och en mycket bestämd uppfattning om hur livet ska levas. Jag ville skriva ett sms och berätta att jag såg att stora tussar hår ramlat av på sidorna . Att det inte kommer tillbaka. Men det behövdes inte. Jag hade ju Joel. Och det var inte ens för att hämnas. Det var för att Joel är snygg och för att Joel i sin tur tycker samma sak om mig. Dubbel bekräftelse. Inte hämnd. Jag ville inte ringa senare heller, tanken slog mig aldrig. 15 stärkande järn, en komplimang rörande mina värsta komplex och ett varmt tonårshångel bakom en pelare på hipp klubb. Borta.

//

Om jag var arbetslös nu skulle jag gå in i väggen. Det är bra med för mycket jobb. Jag slipper tänka så mycket, vara ensam så mycket, ringa in förstärkning när kvällen känns för lång. Jag slipper det. Jag har inte varit vaken, och ledig, på fyra dagar. Alls. Kom hem. Nu. 00.37. Upp imorgon 06.30. SENAST. Ledningen sammanträder i det röda konferensrummet 09.00.

Varje morgon är det alldeles outhärdligt och i bråkdelen av en sekund vill jag skrika. Sedan går det över, jag minns då att han inte legat där på väldigt länge nu. Det faktum att jag därefter kan gå hela dagar, festliga nätter och stilla kvällar framför tv:n utan att vilja skrika skrämmer mig. Att det aldrig är svårare än så. Än lite saknad efter en rygg att snooza mot. Strax innan solen går upp.