hur man dissar ett äckel på fyra timmar
På Riche kan alla göra en storstilad entré. Innanför dörrarna finns nämligen ett plastskynke som de flesta superegon väljer att kasta, inte fösa, undan och presentera sig i dörröppningen med en pose innan de börjar tränga sig fram i den smala korridoren mot baren. De flesta på just Riche sveper också in med en air av rök och vintageattityd. Med en betydelse, med rätt vänner och med en mycket bestämd uppfattning om vad man ska dricka, vad man ska röka och hur länge man ska stanna innan Berns. Micke airade förbi mig igår. Två gånger. Med rätt vänner, sagda skinnjacka och en mycket bestämd uppfattning om hur livet ska levas. Jag ville skriva ett sms och berätta att jag såg att stora tussar hår ramlat av på sidorna . Att det inte kommer tillbaka. Men det behövdes inte. Jag hade ju Joel. Och det var inte ens för att hämnas. Det var för att Joel är snygg och för att Joel i sin tur tycker samma sak om mig. Dubbel bekräftelse. Inte hämnd. Jag ville inte ringa senare heller, tanken slog mig aldrig. 15 stärkande järn, en komplimang rörande mina värsta komplex och ett varmt tonårshångel bakom en pelare på hipp klubb. Borta.
//
