brittaperssonisablogger

Martin luktade tvål. Eller som sköljmedel som luktar tvål. Han bar mina böcker på väg hem och vi stod i korsningen vid OK i timmar, efter skolan. Halv sju varje dag, ringde jag. Vi bodde nästan grannar. Jag hade alltid handsvett och jag darrade på rösten. Till och med hans vantar luktade tvål. Hans hals, läppar och ansikte. Han luktar fortfarande tvål.

Bestefar luktar den där korgstolen framför de stora fönstren på Rjukan. Han luktar blind man som jagar skuggor över den svarta sjön där nedanför. Och käpp. Han luktar de där inrökta vävtapeterna, sylt, kneip och dammiga soffor. Han luktar hela den där ängen som klättrar längs fjällväggen. Där prästkragarna blommade på sommaren.

Och Micke. Nästan frätande och alldeles oavsett hur nydushad, parfymerad och kammad eller svettig, orakad och naken. Det luktar av hans halsdukar, genom raklödder. Det luktar hemma. Det luktar den där lägenheten med hängsängen. Dagbokslögnen och det där fönstret på vid gavel i juli. Det luktar rosa champagne och vansinnig förälskelse. Det luktar strand och hav och ljusa rum.

Jag glömmer aldrig de där tre. Och hur de luktar. Jag avskyr ordet doft. Det är något annat. Det är tvättmedelsreklam. Jag minns ju. Hur. De. Luktade. De där männen. Ibland förnimmer jag deras. Lukt. Någon annanstans. Och tänker på den där ängen, det öppna fönstret och handsvett. Andras lukt hastar bara förbi. Jag minns inte mammas. Egentligen ingen kvinnas. Bara mäns. Inte min brors, men min pappas. Men inga andras minns jag så tydligt att jag kan framkalla ett minne. Enbart genom en svag, svag. Förnimmelse. En prästkrage, en OK-mack eller en kvarglömd halsduk på ett element.

//

Nähä, men så skit i det då. Jag bryr mig ändå bara om skor den här veckan. Bara om skor. Förra veckan bara om klänningar. Den har slutat att ge mig något slags inre lugn. Nu. Den hjälper faktiskt inte alls. Den bara hänger där. Oanvänd. Och väntar på att mina ben ska bli snygga.

Skor alltså. Dyra.

//

Men åååååh, hur kan man vara så sur som mig? Jag är så grinig att jag liksom inte KAN skärpa mig. Jag tycker att precis alla är pottsorkar. Jag kan inte vara trevlig. Jag snäser och drar på munnen och retar mig på kaffefläcken på L: s tröja, att S verkligen inte FÖRSTÅR vad jag menar fast jag förklarat hundra gånger, att mitt kontokort har spruckit. Och J är så osedvanligt tunnhårig idag. Och varför har den där killen så jävla korta jeans? Who died? Och casual friday - what up med casual friday? Idag har vi JEANS till kavajen. Men bara idag barn, bara idag. Tyyyyyyst med de där meningslösa frågorna om sändlistor. Vaddå sändlistor? Men allvarligt - hur kan någon ens TRO att jag vill följa med till Östersund i helgen för att någon klok människa bestämt sig för att INTE åka till Anders bästa kompis brorsas stuga och myyyyyysa. Åh, offentlig tvagning. Gulligt. Nej, jag tänker inte engagera mig i knäppa baltiska lagar. Intemittansvar. Det är mitt favoritord.

Jag behöver en kram.

Nej Emma, inget bloggande idag. Trots regnet och det kalla kaffet jag fick av en suris på coffeecup imorse (för bloggen tröstar ju den tröstlösa).

Vaknade med en känsla av att allt var overkligt imorse. Nu är jag verkligen på paus. Jag har slutat andas vissa delar av mitt liv. Som att kroppen skulle sluta pumpa blod till en arm eller ett ben. Fast större. Torson kanske. Eller huvudet. Det är som att låtsas att man inte kan vridakroppen åt vänster. Som att ha skor på sig men låtsas vara barfota.

Nationalromantiska beskrivningar av att vara barfota har aldrig varit min grej ändå. Ingenting i mig väcks till liv av varm sand mellan tårna, av mjukt försommargräs mot vintertrötta fötter. Jag tänker bara på hur knasiga fötter jag har. Då.

//

Min I-pod har en superb funktion. Hold. Det betyder att det inte har någon betydelse vilken knapp man trycker på - under tiden som Hold är intryckt kan ingenting ändras. Förutom låtarna. Har man safat med en bra spellista kan man dock ha Hold intryckt nära nog hur länge som helst. Tills man hellre tar av sig lurarna och ser på tv, pratar med en vän eller bara har tyst i sitt huvud. Tills man kan sätta på en icke-mobil stereo, tills livet tagit en annan vändning.

Jag älskar den där Hold-knappen. Jag ska trycka in den nu.

//

Hon är så korkat och dum. Så dum. Hon har ingen aaaning om vad hon pratar om och ska ändå lägga sig i precis allt. Tycka om allt. Sätta normer för vad som är bra, normalt och dåligt utan att först ta reda på rimligheten i "bra". Jämföra med siffror och variabler som HON hittat på. M gör också så. Sätter ribban för normalt. Själv.

Empati är det allra främsta tecknet på intelligens - oavsett kunskap om densitet på olika jordmåner, briljanta författares första och sista ord, samhälleliga samband och kroppens funktioner. Empati som ett samlingsnamn för förmågan att kunna se saker ur andras perspektiv. En förbluffande liten andel av de människor jag har runt mig besitter den förmågan.

//

Moster! Heter den "Skor längtar ut". Inte "Skor SOM längtar ut" . "Skor längtar ut" är mycket bättre. De står i farstun väl? Och skäller. Orden liksom kryper in, lägger sig tillrätta precis under mitt bröst och skickar ut påminnelser om att allt ändå bara är en förnimmelse av något som kanske hänt. Som en cachad sida på internet, en skärmdump eller

en dikt

//

Nej, jag ska inte bo i hans skruttiga lägenhet i en vecka. Jag ska bo hos moster. De är hemma där. Man kan tända ljus. Det kommer knäppa i huset i natt men jag är inte den enda som hör det. Det kommer klicka av tassar i mörka, sovande rum. Jag behöver de där tassarna. De är så omedelbara. Odelade i sin kärlek.

Efteråt är det ändå det. Man minns.

Hund håller jag inte

Men träskor

De står vid dörren och skäller

//

Jag gick till jobbet imorse. Det tog 30 minuter för jag gick fort, fort. Till Cure. Jag var framme strax efter åtta. Jag var trött på min egen röst redan vid elva. Under lunchtid täckte jag för någon annan och sprang sedan till Konsum. Köpte halvfabrikat och åt det ljummet i köket. Jag halvsprang från jobbet halv sex. Spinning 55 och benstyrka. Kommer hem till en lägenhet i upprorstillstånd. Lägenheten alltså, inte jag. Laxen från igår luktar illa från bordet, bänken, ugnen. Badrummet är en enda stor avlagring och kläder ligger slängda i varje hörn. Ingenting av det är rent. Jag diskar. Nu ska jag göra fyra dagar sen veckorapport. Jag beräknar tidsåtgången till 4 timmar. Därefter packa eftersom jag lånar ut min lägenhet i helgen. Packa och dammsuga upp de värsta råttorna. Magen värker. Jag börjar svullna i knät.

Varje dag är likadan. Och ni frågar mig varför jag inte orkar fika. Varför jag inte vill gå vidare fredag natt klockan 3. Varför jag aldrig lagar middag när hämtmat är så dyrt?  

I eget rum idag andades jag bort klumpen i halsen. Jag öppnade fönstret och drog in den kalla luft han just skrockat åt. Jag svalde allt jag egentligen velat säga. Och skrika. Svalde lusten att ta min väska och springa hem. Fort, fort. Hem och slänga mig ner i sängen, dra täcket över huvudet och tänka på trygghet. Jag svalde den.

Och ni har mage

Att fråga mig

Hur jag mår

//

Så ja. Nu går det en stund till. Nu är det värsta över. Jag kan ha mobilen påslagen nu. Jag kan korta gymtiden till hälften. Jag kan ha ljud på tv:n ikväll och jag kan somna lite tidigare. Telefonsamtalet tjuter inte i kroppen längre. Det rusar inte genom knäna, skriker inte i mitt bröst. Det försvann över en kopp alger med för mig helt meningslösa personer. Över en kvarts liv på paus. Riktig rädsla försvinner inte så.

Jag kan andas.

//

Varje dag när jag går hemifrån tänker jag att om jag dör under dagen får alla se. Mina smutsigaste trosor, min otroligt osmakliga middag, mina gömmor och fickor och omkringslängda rakhyvlar. Vad jag verkligen läser på kvällarna, vad jag skriver om folk när de inte ser. Min ångest och mina kuddar och hur jag sover när jag är ensam. Vad som sitter i min dvd, vad som är halvätet i mitt kylskåp. Jag tänker på vem som skulle tömma min bokhylla och vad som skulle ramla ut ur böckerna. Utrensarna skulle drunkna i osorterade papper som orken inte räcker till för. Sopor i hallen som inte slängts, nycklar på min nyckelknippa som inte går någonstans. Skattebeslut jag inte vet om jag får slänga och presenter som aldrig kommer öppnas.

Om jag dog idag skulle jag dö missunnsam. I trosor från Domus. När Domus fanns. Det säger en del om mitt lik.

Jag måste läsa själv nu, vad jag skrivit. Genom någon annan. Kanske börja modeblogga? I Domustrosor? Skapa en politisk plattform eller publicera närbilder på mig själv när jag har ångest. Bli mera publik och mindre introvert. Mindre avklädd och kanske mer som Britta Persson. At her best.

//

Det går liksom små, små stunder i taget. Det går när jag lyssnar på Nothing Man. När det är någonting roligt på tv. När vi går till fåtöljen och äter frukost. Det går bra när jag väl kommit upp ur sängen och duschat.

Det är det som kommer innan det som liksom är det svåra. Mornarna. Inte kvällarna som man skulle kunna tro. Jag ska gå hem nu klockan 11 och äta lunch. Vet inte om jag drog ur den jävla plattångsladden. Kuk. Att åka hem, eller mer att åka hemIFRÅN två gånger per dag är som att somna om en halvtimme efter att klockan har ringt. Dubbel plåga. Gå upp två gånger. Släpa sig till tunnelbanan dubbelt upp.

På onsdag ljuvlig spenatsallad med parmesanost och basilika på Ruby. Vin som sprakar i gommen. Som sagt. Små stunder. Och en i taget.

//

Jag är glad. Konstigt för jag har absolut ingenting att vara glad för. Men tjejerna på lunch livade upp. Vi ska jaga matchomän ikväll. Typ Edmund Dantés och Jean Valjean. Vi träffade några poliser bredvid M/S Flyt som skulle dyka efter lik. Vi hoppas träffa dem på Village ikväll. Vad har du gjort idag, får liksom en helt ny mening. Jag vill inte vara arg längre. Jag vill tycka på riktigt att M är värd semester. Att vi behöver det här.

Sämre ting finns än att leta efter Jean Valjean på Village med ett gäng tjejer som är så himla vilda och knasiga att den där hackspetten i Kalla Anka på julafton framstår som en sömngångare. Paris Hilton framstår som en trebarnsmorsa i Borås. I sina svarta kappor och ballerinaskor i slaskblöta januaristockholm. Sina Bayswater som de tagit lån för att köpa och det faktum att de är fullständigt medvetna om allt det. Och ändå ska betala 200 kronor på Village alla de nästkommande 17 helgdagarna. För sedan är man stammis och då är lugnt. Vi har startat bokklubb för vi vill få en förevändning för att dricka mer vin. Oftare. Säga vad man vill om de där tjejerna men de vet då vad förströelse är. Det är konst för dem.

Fan, jag måste gå.

Det går bra idag. Jag ska köpa något. Ibland går det med vad som helst. En biobiljett, en ny vitlökspress, en halsduk på rea eller ett par nya trosor som ingen kommer se. Ska man trösthandla på riktigt pratar vi dock Botkiers senaste, gråa, Acnejackan som tydligen inte tänker reas och Hopeskorna som jag redan har men nu i en annan färg. Det skulle ändå bara hjälpa för stunden. Jag har fortfarande norra halvklotets fulaste ben med tanke på deras ringa ålder. Jag har fötter som är helt knasiga och när jag är nervös biter jag på naglarna tills de ser ut som någon slags flagnande lack mer än naglar. Jag går konstigt också. Med knasfötterna inåt och en konstig vinkel i halsen.

Jag läste i tidningen Chef igår att anställda som känner sig kränkta av påhopp om att de maskar på jobbet är mindre effektiva och lojala än anställda som känner sig uppskattade. En chef berättade att han skickar blommor hem till anställda när de gjort något exceptionellt bra.  Jag tillhör definitivt den kränkta skaran. Idag har jag jobbat i kanske sammanlagt tre timmar av sex möjliga. Utsikterna för att resterande kontorstimmars utnyttjas på bästa sätt är förunderligt små.

//

Jag såg dem redan utifrån. Pappan på trappmaskinen och den där märkliga morsan på en cykel. B formligen kastar sig över mig. Vill säga något men förmår inte och babblar istället runt det. Om allt möjligt. Vänligt förstås. Ser på mig med stora ögon. Betraktar mig. Pratar om Italien, om luftturbulens och hur man gör en perfekt äggomelett. Vill inte gå, säga "vi ses". Sen är det M:s tur. Hon sätter sig helt sonika på bänken där jag helst vill ligga och göra mina tricepscurls ifred. Pratar om ditten och datten. Hur trött hon är och vad det blir till middag ikväll. Sedan säger jag att jag ska träna vidare. Ja, han berättade att det var lite tjabbligt i vilket fall, säger hon då. Och sätter ord på det de båda gått runt i en timmes tid. Du ska veta att mina tankar är hos dig, säger hon. Jag kan inte svara, jag bara går. Jag stretchar baksida lår i trekvart och tackar tyst Conny för att han gjort mig så vig att jag kan ligga dubbelvikt över mina egna ben.

De ser efter mig. Frågar om jag vill ha skjuts hem. B muttrar något om att han ska bråka med sin son. Nu. Jag känner mig som ett barn. Och jag önskar att någon kunde krama mig och smeka mitt hår och låta mig gråta tills tårarna tar slut. Gråta för vad det var och för vad det kunde ha blivit. För att min tröst under ett helt års vinter, plötsligt är borta. Som död faktiskt. Just nu är död samma sak.

//

Det här skämtet är snart inget skämt längre. Den här tiden isär som ska göra oss gott gör inte precis mig gott. Den ger mig koncentrationssvårigheter, matnoja, kroppsnoja, sexnoja, närhetsnoja, jobbskräck, fettskräck, semesterskräck och ångest. Jag vill bokstavligen lyftas upp ur kontorsstolen, flyga i en bubbla över regntunga Stockholm och hamna i ett ingenstans. I ett tankarnas tomrum. Jag längtar ingenstans, men står inte ut med just nu. Jag vill ingenting, men kan inte komma på något bättre än det jag gör när som helst. Titta på tv är varken bättre eller sämre än att göra budget. Laga mat, gå på spinning, cykla i uppförsbackar och shoppa är likställda med varandra. Det spelar ingen roll. Omvärlden står på paus. Jag är pauserad.

Ikväll tittar jag på experimentet Size Zero och hoppas på ett tips eller två. Jag går på boxning utan att bli hjälpt. Ilskan vill inte komma ut. Jag försöker gråta, skrika, berätta för NÅGON hur jag känner. Men nej. Jag är ett ingenting.

//

Åk till Tallinnhora nu. Med dina potatislimpor. Med ost. Gör det nu. Stå ut de där timmarna. Gå upp i tre tisdagar och sedan är det över. Tre tisdagar. Det är som att tvingas spela Rappakalja tre gånger under en livstid. Deal with it.

Tre tisdagar. För mig och cykeln. Och tre onsdagar. Tre torsdagskvällar och två söndagar. 6 helgfrukostar och oändligt många timmar på Sats.

//

Är paus bättre än över? Vi bara flyttar lite på beslutet. Tills när det inte är så infekterat längre. Tills man kan ta i det. Bolla det lite ovarsamt mellan sig istället för att högakta alla år av förtvivlade försök att lyckas. Att lyckas skapa lycka som infaller med samma kraft, åt två håll, samtidigt.

Jag vill inte vänta. Morrissey min enda tröst. Högt, högt i I-Pod Nano som är present från honom. Högt, högt förbi Hammarbybacken och runt Årstaviken. Gå av det. Gå tills det inte går att vara vaken framför nattsändningen av Sex and the City.

Losing in front of your home crowd
You wish the ground
Would open up and take you down
And will time never pass?
Will time never pass for us?

//

Rör mig inte. Prata inte med mig. Tänk inte på mig. Låt mig vara. Min telefon vara tyst. Låt mina kvarglömda kläder ligga. Mitt skrivbord se ut som jag lämnade det. Låt mina blommor vissna. Min dator krascha.

Sssscccchhh. Jag tänker. Jag tänker på mig. Jag bryr mig om mig nu. Slickar mina sår och smider planer för att få mig att förstå att det ska bli vår i år också. Så småningom. Att min kemiska obalans ska rätta till sig. Mina hormoner stilla sig.

Tyst nu. Stilla. Bara Morrissey och jag får prata nu.

//

Det är så oförsonligt att det inte räcker med vanlig kärlek. Det måste till något mer. Det måste till dyrkan och avgudan. Och något slags tyst samförstånd om att man aldrig, aldrig ska bli lämnad ensam. Det är snön som gör det. Och haglet som slår mot de höga fönstren. Snart går jag där ute, tänker jag och drar fleecen tätare kring halsen. Varm choklad dricker jag. Som rinner ner i benen och gör mig trött. Och varm. Och svag. Och trött. Mest trött. Och i halsen river det som om det satt någon med rivjärn där nere. Huvudet bultar.

När får man slänga på sig ett linne och cykla i flipflopskor till jobbet? När får ofönat hår torka i ljumma sommarvindar. Okej, det har aldrig hänt but I'm sure you get the picture.

/E

Jo, det gör det. Ont alltså. I halsen. En liten halsfluss får tydligen kickstarta igång det nya året. H-e-l-a halsen har vita - nej, inte prickar - mer som gigantiska varbölder. Det ser ut som fläcktyfus i halsen. DET ÄR TYYYYYYYFIS!!!!!!

Nyår så tråkigt att det inte förtjänar en endaste rad. Ja, okej, möjligen mellan 01. 00 och 03.15. Som kan få. En. Rad. Men bara en. Vad är det med folk och deras barn? Vad jobbar du med? Nej, jag har ju barn och så. Det var väl för fan inte frågan. Preventivmedelsmiddag. Tanter i 29-årsåldern med celluliter på pattarna. Det är väl en sak, men ha inte så förbannat urringade klänningar. Då. Det är väl ett bondefenomen kanske. Växjö är den otäckaste lilla stad. Men Vättern är skotskt vacker och hemlighetsfull. Med dimslöjor som jagar över vattnet.

Tillbaka på jobbet nu. Utan att låtsasjobba. Det går nämligen inte. Nu låtsasjobbar jag väl i och för sig. Att blogga är väl själva definitionen av att låtsasjobba. Det och att läsa modebloggar i små utanpåfönster. Om nyårskläder och fina flickor som inte dricker för mycket. Suck, era larvpottor.

Vi drack nyårschampagne som smakade sågspån på nyår. Den var ljuvlig. En nittiosjua Bollinger. Jag förtjänar verkligen ett liv i sus och dus. Som Krösus Sork skulle säga. Jag förtjänar att bli borgmästare i en stad full av små fattiga möss. Jag förtjänar att strutta omkring i vidbrättade hattar bland mössen. Att äta späckeskinka, palt och kalkonbröst när de små och sjungande mössen äter tunna soppor kokade på potatisskal. Lila, ska de flesta hattar vara. Plommonlila. Och jag ska ha matchande skor till. Det har borgmästarinnor i städer befolkade av små, små sjungande, fattiga möss.