du har ett alldeles för humanistiskt perspektiv- Emma
Martin luktade tvål. Eller som sköljmedel som luktar tvål. Han bar mina böcker på väg hem och vi stod i korsningen vid OK i timmar, efter skolan. Halv sju varje dag, ringde jag. Vi bodde nästan grannar. Jag hade alltid handsvett och jag darrade på rösten. Till och med hans vantar luktade tvål. Hans hals, läppar och ansikte. Han luktar fortfarande tvål.
Bestefar luktar den där korgstolen framför de stora fönstren på Rjukan. Han luktar blind man som jagar skuggor över den svarta sjön där nedanför. Och käpp. Han luktar de där inrökta vävtapeterna, sylt, kneip och dammiga soffor. Han luktar hela den där ängen som klättrar längs fjällväggen. Där prästkragarna blommade på sommaren.
Och Micke. Nästan frätande och alldeles oavsett hur nydushad, parfymerad och kammad eller svettig, orakad och naken. Det luktar av hans halsdukar, genom raklödder. Det luktar hemma. Det luktar den där lägenheten med hängsängen. Dagbokslögnen och det där fönstret på vid gavel i juli. Det luktar rosa champagne och vansinnig förälskelse. Det luktar strand och hav och ljusa rum.
Jag glömmer aldrig de där tre. Och hur de luktar. Jag avskyr ordet doft. Det är något annat. Det är tvättmedelsreklam. Jag minns ju. Hur. De. Luktade. De där männen. Ibland förnimmer jag deras. Lukt. Någon annanstans. Och tänker på den där ängen, det öppna fönstret och handsvett. Andras lukt hastar bara förbi. Jag minns inte mammas. Egentligen ingen kvinnas. Bara mäns. Inte min brors, men min pappas. Men inga andras minns jag så tydligt att jag kan framkalla ett minne. Enbart genom en svag, svag. Förnimmelse. En prästkrage, en OK-mack eller en kvarglömd halsduk på ett element.
//
