brittaperssonisablogger

Att säga det högt gör mig så ledsen att jag vill flyta bort. Ner i avloppet på balkongen, ut på gatan och ner i en katakomb. Jag drömmer märkliga drömmar om mörka restauranger och jag vaknar och längtar så det gör ont i magen. Eller så är det mensvärk. Eller att jag inte ätit ordentligt på flera dagar. För mycket bröd, för lite vätska. Jag vet inte.

Jag önskar jag kunde känna igen ett mönster och känna trygghet i det. Men det handlar bara om att allt ska ordna sig igen. Och det gör kanske inte det. Det kommer inte ordna sig förrän jag vant mig vid tanken på att det inte ska ordna sig. Så var det sist. Så kommer det bli igen.

Det är alltid han. Allt är för hans skull. Uppläggningen av kjolen, de nya jeansen, att jag oftare städar nu, att jag har utsläppt hår varje dag. Jag vet inte hur jag ska definiera mig själv. Vem är jag, hur mår jag, vad ska jag göra i helgen, vad tänker jag på. Allt beror på honom. Men nej, jag är inget offer. Nej, jag är inte särskilt kär. Jag är bara

hans.

För mig är det den naturligaste sak i världen. Ett sakernas tillstånd. En världsordning.

//

Han förstår verkligen inte. Att jag inte vill. Att jag inte vill ligga bredvid nakna, håriga och okända (nåja) män på min fritid. Sådana som luktar konstigt mellan nyckelbenet och halsen, som har hår på bröstet som ligger kvar mellan mina lakan när de gått. Jag vill inte ha deras armar runt mig, ben inlindade i mina filtar och täcken. Vill inte! Med ingen man. Män.

Män vill det. Män vill lämna sina brösthår mellan mina lakan, lägga sina halvsvettiga händer på min mage och få mitt hår i ansiktet när de ser på tv. Okända män vill det. De har frågat. Jag signalerar tydligen fri tillgång, klara färdiga gå och ensam ung kvinna söker. Allt på en gång. Hej, lägg gärna armen om min midja, lägg din panna mot min på tunnelbanan och bär min dator så att jag kan hålla dig i handen. Får jag följa med hem? Ska vi hyra film? Ska jag laga mat? Vad gör du på fredag?

På fredag? Jag är ute på stan i min nya klänning, mina skor som ruinerat mig innan det ens blivit mars och min nya svenskdesignade väska. Jag står utanför någon bar på öfre och vinglar på skyhöga klackar, slänger med håret och tjuvröker rosa cigaretter. Jag skvimpar champagne, kindpussas och sms: ar in mina kontakter. Samlar mitt entourage. Allt i jakten på en. Enda. Man. Den enda man som inte tycks vilja lämna sina brösthår. Mellan mina lakan.

//

Jag sörjer inte på riktigt. Jag har bara en paus på vägen. Det kommer ordna sig snart. Vi pratar varje dag, jag UMGÅS med hans föräldrar och han kollar så jag äter ordentligt. Vi har inte ens vidrört ämnet byta grejer och våra "samtal" ska alltid urarta i att vi ska ha trevligt. Nu ska vi prata ut - du köper sushi så hyr jag den nya Ripleyfilmen. Typ. Kan det inte snart gå över? Tänker jag. För tanken att det inte ska gå över är som att tänka sig rymden. Till slut kommer man inte längre. Det där att inte komma längre inträffar ungefär samtidigt som jag tänker mig honom gift. Eller för all del tillsammans med ett bombnedslag i skyhöga klackar på Berns. Nej, inte mig själv.

Jag såg Natasha Peyre på gymmet i måndags. Hon, utvikningsmodellen. Hon väger ungefär 42 kilo. Jag ser bokstavligt talat ut som ett monster bredvid henne. Allt på mig är större - utom då den mycket översexualiserade hyllan som inte hinner börja innan den slutat på mig. Hennes tar upp halva torson. Ändå ser JAG tjock ut. Hennes ben är ett av mina, hennes arm mitt pekfinger. Men avis på henne? Nja. Jag vill bara vara det där bombnedslaget på Berns. Ha sjukt bra farvälsex och sedan för alltid sitta på Mallorca och äta bläckfiskpasta i eftermiddagssolen. Räkna nya gropar i låren för varje år.

//

Det är ingen ide att ni frågar. Det är ändå inte för er skull. Inget av det. Det är för min. Kroppen har lyft ur sina fästen idag. Det är rent fysiskt. Benen släpar i marken och jag måste kalla in förstärkning till konferensrummet. Smink, näsduk, plåster på min hyvlade timme och astmaspray mot ångest. En ren kavaj. Showtime om 35 minuter. På med den urbana finpälsen. På med karriärshatten som tydligen är värd mer eller mindre vad som helst. Jag förstår det cyniska i det. Men jag är inte så cynisk själv. Inte ens lite.

Jag är en liten, liten tjej från värmland. Jag är en lantis i lånad acnekostym. Den är bara till låns. Allt är bara till låns. Jag ringer polisen när kompisar knarkar och jag ringer mamma när jag hyvlar mig i tummen. Även klockan fyra på morgonen. Jag gillar färgglatt smågodis och renskav med grillkrydda. Jag gillar KalleAnkas pocket och Tintin på nya äventyr. Jag gillar min gamla amerikakoffert och att det alltid är farmors sked som kommer först i besticklådan, fast jag alltid väljer den sist. Jag gillar töntiga collegefilmer och jag tittar ALDRIG på nyheter på tv. Aldrig.

Jag kan inte skriva mer, det som kommer ut är varken poetiskt eller litterärt eller genomtänkt eller finstämt eller korrekturläst eller tänkt att publiceras. Det bara - är. Det är bara jag som försöker skriva något, presentera någon, vara något, tänka något. Samla mig. Motstå frestelsen att ringa, gråta, skrika, springa härifrån med vindens hastighet. Handla upp det sista som skramlar på botten av tomma konton. Köpa det mest obscent dyra jag kan hitta och sedan gå hem och klippa sönder det. Motstå att dra in någon högt uppsatt i ett rum och bara - säga det. Erkänna för mig och leva med att alla andra lägger huvudet på sned ett tag. Åh, Emma. Eller ännu värre - de som tycker att jag är värd mer. Vaddå mer? Vad finns det mer? Ni har ju inte förstått att det inte spelar någon roll! Man väljer inte själv. Man blir inte vald.

//

När man börjar sova med någon ny tar det ett tag innan man verkligen sover tillsammans. I början, ibland i månader, ligger man bara och fäktas. Vaknar hela tiden, försöker lära sig varandras andhämtning, brottande med täcket och märkliga morgonrutiner. Vissa vill snooza, andra inte. Vissa vill ligga under samma täcke, andra vill ha eget. En del glömmer bort allt de vill när de väl somnar och kryper ändå in under det varmaste täcket när natten faller på. Vissa buttar iväg alla ivriga försök till närhet på natten, andra faller liksom samman, som i en gammal säng som sviktar i mitten. Sömn gör samma sak med människan som alkohol, det slutar spela någon roll. Om man bråkat och varit osams kan man ändå krypa intill på natten. Och säga förlåt i en omfamning av en sovande rygg. Att råka lägga armen om någon när man sover kan vara både och. Ett uttryck för att det nog inte är över än, eller också att det alldeles nyss har börjat.

Jag lärde mig inatt att sova med mig själv. Jag vill ha eget täcke. Ett varmt. Och jag snoozar alltid med mig själv minst fem gånger. Jag buttar aldrig bort mig och jag kramar tillbaks när jag sovande ber mig själv om förlåtelse.

//

Jag kan inte koncentrera mig. K a n i n t e. Det är ett myller av ofärdiga arbetsuppgifter, otränade ben och otänkta tankar. Jag vrider mig vid skrivbordet. Det svider i skinnet som rispar mot handledsstödet. Mellan knogarna har huden spruckit. Och huvudet. Det är tungt och det snurrar och svartnar och värker och bultar. Det stormar och spinner och susar. Jag försöker blunda, men det hjälper inte. Jag går och gör te, jag dricker vatten, jag köper smörgås på café, jag avverkar ett möte. Ingenting hjälper. Suset och dunkandet måste höras hela vägen ut. Jag är säker. Störa mina kollegor, människor på tunnelbanan, Nathalie på svarservice som oupphörligen ringer och frågar mig saker jag inte kan svara på. Jag vill sjunka ner i soffan, sjunka genom marken, sjunka ner i sömn. Jag vill drunkna i tv-serier, apelsiner, solljus, varma filtar och omsorg. Men jag måste vara urban. Hela dagen. Urban citychick guide åt utländska gäster. Urban ovanligt lyckad, ovanligt ung mediechef i högform. Säljande, PR-ansvarig utvecklare av innovativa MODERNA tjänster i en urban värld. Jag måste kryssa mellan glasskrapor, smidigt väja för taxibilar och sippa champagne utan att bli onykter fast det känns som att bara ångorna kommer slå mig till marken. Kommer slå bakut och tvinga mig att inte riktigt komma ihåg hur jag till slut kom hem, trasslade mig ur mina urbana paltor och blev av med tunga stråk av mascara.

Hemma väntar elementvärmda sockar. Mjuka, mjuka velourbyxor och hans linne. Urtvättat och förstört efter år av sköljmedel. Te står alltid och drar i köket och om man sitter på sängen. Då ser man bara att Hammarbybacken är grön och himlen blåsvart.

Jag behöver, mer än något annat - en vän. Jag har inte så många och ingen jag vill rusa hem till när marken spricker, golvet rämnar. När jag ramlar sju våningar ner och blir liggande framför Frasier med starttid 01:30. På onsdag kommer jag önska att jag hade en sådan vän. Någon som kanske redan väntar och redan förstår. Som har satt på en film och värmt mina raggsockar på elementet (elementvarma sockar ÄR livskvalitet). Jag vill ju bara gråta en stund. Utan att vara destruktiv. Jag vill bara kunna sitta hemma ensam och tycka att det är - okej. Även på lördagar. Sluta prata om min baksmälla med den där efterhängsna grannen. Jag vet att det var han som hängde en ros på min dörr i torsdags. Men nej, gamle man, jag kommer inte ligga med en avdankad skådis i 40-årsåldern som bor i en tragiskt orenoverad etta och jobbar som säljare av kurser i personlig utveckling. Nejnejnej. Jag vill inte ha någon naken man i min säng. Jag vill ha en vän. En närvaro. En hund kanske. Som aldrig behöver rastas. Eller en olycklig katt som tröstäter.

Sushi på samba till lunch. Ett trappsteg avverkat. Det luktar Löfbergs Lila och bilvax. Medelsvensson, familj och trygghet.

Tillbakagång idag. Det känns som att jag står på nedersta trappsteget till källartrappan. Vårtiga paddor kryper slött på golvet och alla ljud är burkigt avlägsna. Där uppe skiner solen och fåglarna kvittrar. Pappa tvättar bilen och mamma och mormor fikar i försommarsolen. Mormor i Rayban, mamma med shortsen uppvikta. Grannarnas ungar spelar fotboll, det luktar nyklippt gräs och kaffe. Däruppe. Jag hade en dröm en gång som var exakt så. Och de höga stenarna i källartrappan var oöverstigliga. Benen vägde ton och jag grät.

Jag står där nere idag. Hela dagen. Med IT-haveri längs benen snarare än paddor. Men det är bara ett annat namn för ångest. Och känslan av hur overkligt allt är. Att jag vet att det är så nära till fikat på garageinfarten, till försommarsolen och välbekanta, sövande ljud från barndomen. Gräs som rasslar under bara fötter, pappa som tvättar bilen och mormors kluckande skratt.

Måndag morgon kommer efter söndag kväll och det är en dålig kväll. Jag vill att någon ska ta i mig varsamt. Klappa min arm och kyssa min panna. Hålla om mig när Seinfeldt börjar och sänka min puls. När Seinfeldt börjar ikväll är jag redan kallsvettig. Och oändligt ensam.

//

Jag älskar min familj. De är livselixir. En förutsättning för andning. Jag älskar dem som jag älskar mig själv. Jag behandlar dem hårt och kantigt och tycker att de har egenskaper som är mindre beundransvärda. Jag tycker de klagar på smågrejer, beter sig som 3-åringar och jag undrar ibland hur det är ens lite möjligt att någon kan älska dessa människor. Bosätta sig under samma tak frivilligt och sedan gå omkring i vad som verkar vara en livstid och bara älska alltihopa. Älska dem så som jag gör. Jag älskar dem förbehållslöst, oavsett och för alltid. De är min kärna och botten. Min plattform, mina vingar och mitt tak.

Jag älskar M också. Utan förbehåll, men eller måste. Jag skiter i vart han jobbar, hur stor hans mage blir och att han alltid säger fel saker bland folk. Han är familj. Jag kommer aldrig förstå hur man lever sitt liv utan det.

/

Nej, inte bra. Det är fel ord. Men långt mer än okej. Det är ljusare nu. Mera vårigt. Det är högre luft och solen värmer i ryggen på lunchpromenaden. Eller, så nära man kommer en blåsig onsdag i februari. Vansinnigt ineffektiv idag. Avbryter mig hela tiden, stressnivå: 0, när alla andra viker sig dubbla. De faller som käglor runt mig. Går hem tidigare, räknar fel, skriver kuk istället för kul i massutskickade mail. Och de är bleka. Glåmiga, trötta vinteransikten tittar upp från skärmarna. Sitter böjda över Tito Beltran-skandalen. Jag ska gå hem ensam dock. När de går hem till tvåsamhet. Det luktar minsann inte middag i mitt kök och ingen behöver mig för kvällsbestyren. Tänk att vara gammal och obehövd. Det är den värsta känslan i världen.

Att det inte spelar någon roll, när jag går hem. För någon. Jag kan gå nu, eller halv två inatt. Jag förväntas ändå sitta här klockan 8 imorgon bitti och innan dess har ingen smekt mig över håret och tyckt att det var duktigt gjort att hålla sig vaken så länge över trista excelark jag inte förstår. Ingen har varsamt dragit täcket över mina axlar när jag somnat, ingen har tänt en lampa i min mörka hall lagom tills jag kommer hem.

Det är inte säkert att det är saknad efter någon särskild. Det är närvaron, ömma händer och att noteras.

Jag går hem nu. För övrigt. Ifall någon planerar att laga mat i min upplysta hall.

//

Fredag. Läppstift, kortare kjol än vad som får anses vara företagsmässigt och champagne inför kvällen på kylning. Förhoppningsvis eftermiddagen. Troligen kvällen. Lååååångt möte väntar. Lång helg. Lång vår.

Idag sämre än vanligt. Inte alls fredagsmässigt humör. Den springande punkten är - jag är inte lycklig. Allt är relativt, jag är varken jätteglad eller jätteledsen. Varken tillfreds eller missnöjd. Varken rädd eller ensam. Kall eller varm. Jag är bara

inte lycklig.

Det är som ett skoskav, en efterhängsen längtan efter. Någonting mer. Någonting större, tydligare, tryggare. Lycka som kräver och som ger utdelning. Lycka som är mera varaktig än en barmeny på gondolen om några timmar. Bättre än en film hemma i soffan, en makeover hos frisören, en utekväll bland glada tjejer. Jag vill ha.

mer.

Jag är en reservlösning och en backup för minst tre manliga bekanta i de yttre delarna av min bekantskapskrets (vilka är egentligen i de inre delarna?). Dessa bekanta ringer uteslutande alltid mig när det tar slut med diverse kvinnliga föremål för deras ömhet. Frågar "hur det går med kärleken" och beklagar sig som han i Teliareklamen om svaret är "sådär" eller "nja". Dessa manliga bekanta har inget som helst intresse av eller längtan efter mig eller snarare efter att leva med mig. Jag är bara deras reserv. Något att hålla fast vid och trösta sig med när det skiter sig på alla andra fronter. Lite som att försöka komma på en enda person som man skulle kunna TÄNKA sig att leva med - ändå. Fast ändå inte. Jag är hon som man gifter sig med "om vi båda är singel när vi är 35" (needless to say att åldern för när detta "om vi är singel" sakta flyttats uppåt under årens gång. När jag och Mats var 18 var den magiska gränsen 28. Om ett år alltså). Men varför vill ingen leva med mig PÅ RIKTIGT? Jag är det där medelalternativet som ingen någonsin varit på riktig rädd om. Jag är en amazon som krigar för mig själv, ingen Rapuntzel man måste rädda ur ett torn. Under tiden älskar jag grandiosa gester, blodutgjutelse i kärlekens namn och smäktande bevis för att man är halv utan en halva som man hobbylimmat fast vid sin sida. Jag älskar kärlek som inte borde få finnas och kärlek som gör det ändå. Konsumerande kärlek som äter upp två (2!) personer inifrån och ut. Som har som ett eget liv, en egen andning. En andning man hör. Hjärtslag man känner.

Den kärleken har aldrig varit min att dela.