brittaperssonisablogger

När man börjar sova med någon ny tar det ett tag innan man verkligen sover tillsammans. I början, ibland i månader, ligger man bara och fäktas. Vaknar hela tiden, försöker lära sig varandras andhämtning, brottande med täcket och märkliga morgonrutiner. Vissa vill snooza, andra inte. Vissa vill ligga under samma täcke, andra vill ha eget. En del glömmer bort allt de vill när de väl somnar och kryper ändå in under det varmaste täcket när natten faller på. Vissa buttar iväg alla ivriga försök till närhet på natten, andra faller liksom samman, som i en gammal säng som sviktar i mitten. Sömn gör samma sak med människan som alkohol, det slutar spela någon roll. Om man bråkat och varit osams kan man ändå krypa intill på natten. Och säga förlåt i en omfamning av en sovande rygg. Att råka lägga armen om någon när man sover kan vara både och. Ett uttryck för att det nog inte är över än, eller också att det alldeles nyss har börjat.

Jag lärde mig inatt att sova med mig själv. Jag vill ha eget täcke. Ett varmt. Och jag snoozar alltid med mig själv minst fem gånger. Jag buttar aldrig bort mig och jag kramar tillbaks när jag sovande ber mig själv om förlåtelse.

//