brittaperssonisablogger

Varje dag blir lite, lite bättre. Jag hittade skor idag. En poäng. Jag åt upp nästan hela lunchen. 2 poäng. Jag svettas i ullkofta. 5 poäng. Jag vill inte träna fast jag borde. Minus 102 poäng. Totalen är ändå minus. Men inte minus i oändligt antal. Minus en hanterbar summa. Som att ha minus på kontot den 24:e. Det okej. Att ha minus på kontot den 12: e är inte okej. Två vitt skilda saker.

Imorgon är det fredag. Därefter gudskelov. Det lyste upp hela min vecka - det där. Lilla och stora gudskelov. Jag ska vila mig och unna mig hela gudskelov. Läsa alla tidningar som turken kan uppbåda, dricka te i timmar och promenera i vad som börjar likna vårsol.

//

Det är otäckt att inte komma ihåg. Att sluta längta. Det är som att plötsligt åka skridskor på drivis, cykla där vägen tar slut. Jag vill inte, men det är ofrånkomligt. Det har med det där chokladhormonet i hjärnan att göra. Med självbevarelsedrift och chokladhormonet.

Jag har bytt plats på bokhyllan och skrivbordet och kan plötsligt äta både frukost och middag sittandes vid ett bord. Det blir mindre smulor i sängen och det är det äckligaste av allt har jag sett på Rent hus i TV4. Jag ser framför mig hur jag slipper pälsängrar som jag aldrig haft. Jag sitter där, med tulpaner på ett bord, och äter. Två gånger om dagen. Och det är som en ny värld. Som ett bättre ställe att befinna sig på. Jag ser framför mig middagsgäster. Jag pratar redan med dem. Hej, säger jag. Hur smakar det jag har lagat? Gillar du min nya kjol? Vill du ha lite mera bordsvatten till ditt vin?

Det är hemskt. Att inte älska någon. Det är som drivis.

När snön liksom slänger sig ilsket över hammarbybacken och det är kallt och jag kommer hem och det är mörkt och det är smutsigt och det finns ingen mat och jag har inga pengar. Då glömmer jag bort - att jag älskar hur oförsonligt det är. Jag älskar att gå till jobbet i mina höga klackar, köpa kaffe hos den där ljushåriga tjejen som bjuder på varannan bara för att jag är där så ofta. Jag älskar att kolla på konstiga kläder på lunchen, prata med cheerleadertjejen på gymet och att komma hem sent, trött och full med kassar. Jag älskar min slitna lilla lägenhet. Och att den är min. Jag älskar vad jag väljer att stoppa i kylen och att jag väljer själv hur många ljus jag ska tända. Jag älskar att det aldrig finns någonting struket och att jag inte vet vad som händer på fredag men att på lördag ska vi äta middag. På Riche. Jag älskar att jag ska shoppa på lördag så att jag har något att ha på mig på kvällen. Jag älskar att jag kan göra det på awesome rags och inte på JC. Jag älskar att flickorna kommer ha klänning och the bridge-väska, inte adidasskor och pannband från billabong.

Jag mår bättre nu. Jag vill vara här. Han har gått från att vara en tumör stor som hela min bröstkorg till ett skavsår på höger häl. Han var en landmina, nu är han en tvåöres.

//

Vädret. Det är förnedrande. Men hellre förnedrande väder än att klä av sig redan. Det är en sorglig syn. Mer förnedrande än vädret. Jag definierar mig genom den där undflyende kroppen, som inte älskar mig mer. Som hellre går ut i det här än ligger kvar och låter mig värma, tina och sakta knyta upp fnurrorna på tråden. Tråckla upp dem, i skydd av tvåsamhet, minnen vi delar, och en känsla av att det är meningen.

//

Dålig dag. Sämre än vanligt. Snöblandat regn, tröstlöst hår, tröstlöst tom plånbok. Det blir större än det borde vara. Större än något kan vara när man ändå inte kommer hem till upplyst kök, matos, och att somna på någons bröst. Sövd av tunga andetag och mörker. Ute passerar tunnelbanan var femte minut. Och det spelar ingen roll. Låt den passera.

Dunkandet i ryggen fortsätter. Bra Emma, att du kom ifrån det där. Vilket då? Att någon vill hålla om mig på natten? Vill säga att jag är duktig när det är det sista jag är? Vilken tur verkligen. För det här är ju tusen gånger bättre.

//

Jag har varit ensam idag. Hela dagen. Från det att jag vaknade. Jag har pratat med moster en gång, fått ett sms (också moster) och två jobbrelaterade samtal. Just det, och så mamma. Och My. I övrigt helt tysta telefoner, dörrklockor, inkorgar i cyberspace.

Mitt val förstås. I väldigt stor utsträckning. Det finns ju bara en enda person som jag väntar på. Vill ska ringa på dörren och i telefonerna. En enda som påverkar huruvida jag känner mig ensam eller inte. En enda person. Bland miljarder andra. En. Låga odds för högvinst. Idag.

//

Jag har det inte med mig idag. Särskilt inte imorse. Jag känner mig uttittad, utpekad, anklagad och utsatt. Du kanske är känsligare nu, säger chefen. Och jag blir arg för att han aldrig någonsin skulle säga så till en annan man. För att Mickes chef garanterat inte sagt något som ens liknar det. Ens funderat på huruvida han skulle behöva vara ledig eller inte. Men måste man egentligen ha så himla goda skäl för det? För att få sova lite på morgonen, låta luggen växa ut någon centimeter och vila sig från fredagsöl och makrill i tomatsås till middag. Det enda jag kan laga faktiskt. Jag värmer den ibland, men äter den för det mesta kall direkt ur bruken.

Jag har slutat tända myslampor, sitter ofta på golvet i träningskläder i timmar och tittar på tv. Som om jag väntade på något och därför inte kan gå och duscha. Än. Sedan är klockan plötsligt 11, lägenheten oändligt liten och allt jag skulle gjort, känslan jag skulle byggt upp - är borta och försent. Jag gillar inte ens Greys Anatomy längre. Jag kan inte koncentrera mig. Jag snabbspolar filmer och jag tänder aldrig stearinljusen i fönstret. Jag stirrar på grannarnas istället. De med medaljongtapeterna. Det är alltid fredagsstämning i den där lägenheten. I min lägenhet har det varit söndag i två månader.

Everyday is like sunday
Win yourself a cheap tray
Share some greased tea with me
Everyday is silent and grey

//

Man tänker ju att det ska finnas en vändpunkt. En enda minut. Att det ska komma ett före och ett efter. En insikt som gör allting oåterkalligt, en tanke som aldrig kan bli otänkt. Som första gånger man råkar upptäcka att solen värmer framåt vårkanten. Jag märker det flera gånger varje dag, ibland bär jag det med mig under en hel kväll, somnar med vetskapen och vaknar med den vid min sida. Men sedan glömmer jag det. Det finns inget någon kan säga som kan ändra på det. Det går över, det går bort. Om ett tag. Jag vet vad jag måste göra, tänka på. Jag vet. Jag bara vill inte.

Jag tycker att det är skönt att sova på morgonen. Nu. Jag kan tycka att det är dags att stanna hemma från Riche i helgen och jag tänker att det skulle vara ganska trevligt att ta med Harry ut i skogen i påsk. Jag kan faktiskt , på riktigt, hantera att jag inte vet. Vart han är.

Det kommer.

//

Det är jobbigast för mig själv att vara så arg. Och sur. Och jag står inte ut med att vara ensam hela tiden. Jag har ingen som tycker att jag. Är viktigast. Ingen. Ingen vill samla ihop mig när jag flutit ut på kvällen. När jag glömt att bromsa innan jag landar hemma. I min smutsiga lägenhet. Jag har slutat städa sådär frenetiskt nu. Jag vet att ingen är på väg dit. Trots nycklar på vift. Hissen som stannar på sjuan innehåller aldrig något som ska till mig.

Jag är fortfarande på paus, och allt jag gör är med förevändningen att jag bara gör det tills vidare, så länge som och innan. Jag gör ingenting i nuet. Allting ligger framför mig. Det är nämligen outhärdligt att vara nu. Jag måste vara ensam, men vill inget hellre än att vara två. Ändå är det fysiskt omöjligt att krypa nära någon. Det tar stopp. Hela kroppen fryser. Jag blir en oformlig massa. Ett nej. Gå. Bort. Från Mig.

Det är lukten. Den är outhärdlig.

//

Hemsk helg. Hemsk. Bara ångest. Påminnelser jag inte vill ha och varför envisas alla med att säga att jag är duktig. För det första är jag inte det och för andra bekräftar det bara vad jag själv redan vet - att det handlar om att tvinga mig att vara duktig, inte att det här är den nya världsordningen. Det är redan outhärdligt, att vara så här duktig. Jag ger mig tre dagar innan jag ger upp. Tre dagar. Max.

//

Det finns ingen förklaring och inga rimliga argument. Det finns kanske heller ingen genväg, inget sätt att slippa undan. Det är bultande värk och svidande smärta. Det imploderar inifrån och trycker mot mitt huvud uppifrån. Det åker upp och ner, inifrån och ut - vänder halvvägs och kommer tillbaka. Det förstör mig och förfular mig. Det slår mig och det stryper mig och det avskyr mig. Det gör ont i mitt skinn och under det och i kroppen och utanpå. I tarmarna, i levern och i huvudet och armarna. Det river sig ur mitt bröst och gräver sig tillbaka in.

Jag är inte alls värd bättre, eller mer. Jag är värd att bli älskad av den jag älskar. Jag är värd att han ska vända sig om. Nu. Ångra sig. Ska det vara så oförsonligt svårt att vilja något som inte alls är rimligt eller lätt eller meningen eller ett öde eller något som är som är som gjort för varandra. Så tyst nu snälla. Vänner och familj. Säg inget mer. Ni vet ingenting. Om mig. Ingenting.

Jag har börjat prata med mig själv. Gärna i tredje person. Jag går omkring på kvällarna och säger, men Emma, det där var väl dumt. Spiller nagellack på soffan för jag vet inte vilket gång i ordningen och utbrister - osoft, och skäller en stund på mig själv. Jag reciterar dikter jag älskar och jag läser min egen och andras bloggar högt. Jag sjunger med till Snoop på högsta volym och jag kommenterar House i pausen för att inte störa mig själv under själva tittandet. Jag ber mig torka av hallgolvet för att det ser förjävligt ut och jag undrar om inte den där jävla målaren ska komma snart och måla vitt i mitt uppbrutna fuktskadehörn.

Det värsta är ändå när jag har låtsaskonversationer mellan mig och andra fiktiva gäster i mitt hem. Jocke är en favorit just nu. Vi pratar mycket. Och så klappar vi försiktigt på varandra, men med den största respekt för varandras integritet, fucked-up-het och längtan efter någon annat. Någon lite, lite bättre. Jag pratar naturligtvis med Micke också, men vi blir så osams så han går oftast bara hem. Smäller i dörren efter sig utan att ta med soppåsen som står i hallen och luktar makrill.

Mest av allt ifrågasätter jag. Högt. Varför jag gör så här mot mig själv. Skärp dig Emma, säger jag. Du är värd så mycket mer.

Hon stannade upp mitt på gatan, tog tag i min arm och sa - men herregud - är du inte sjukt ledsen? Som att hon ifrågasatte att jag överhuvudtaget stod upp. Då ramlade jag. Naturligtvis. För jag kan inte bli påmind. Jag kan överhuvudtaget inte hantera tanken på att den där jävla sommaren upprepar sig. Och att den gör det på exakt samma sätt. Det börjar bli vår nu och jag vaknar erbarmligt bakfull av att solen skiner rakt in i min garderobsliknande lägenhet. Jag är kladdigt varm, det smakar nästan blod i munnen och det rinner kondens på insidan av fönstren. Det är fruktansvärt. Jag vill hoppa från balkongen, försvinna ner i ett svart hål där jag inte kan tänka på något. Dessvärre finns det bara två saker som hjälper - att gå ut på krogen och att träna. Två okombinerbara ting där det sistnämnde hjälper under ett betydligt kortare tidsintervall. Att gå ut däremot - nej, det är inte alkohol i första hand - det är allt det där runt omkring. Det är att göra sig fin, att köpa någonting nytt, att unna sig lyx (som pommes frites och oändligt antal taxiresor), att sminka sig klockan ett på morgonen och att inte riktigt veta vad som kommer att hända innan kvällen definitivt är över. Det finns en förväntan vilket är en rusande känsla som jag inte kan uppbåda annars. Förväntan handlar dock mest. Om honom. Att han ska stå bakom nästa gathörn. Se mig. I min klänning. Varför har han aldrig sett mig?

Vad ska jag egentligen svara när hon tar tag i min arm och ser på mig sådär. Erkänner att det inte varit bortkastade år. Utan kärlek. Och så den där skivan. Som ekar i mitt huvud. Som jag aldrig lyssnat en enda minut på sedan den där skitvåren. Som tyst spelar i mitt huvud hela dagarna nu. Bombastiskt och underfundigt.

And if you don´t know this
Then what do you know?
Every second of my life I only live for you
And you can shoot me
And you can throw me off a train
I still maintain
I still maintain

Life, life is a pigsty
Life is a pigsty
And I´d been shifting gears all along my life
But I´m still the same underneath
This you surely knew