stick
Det är jobbigast för mig själv att vara så arg. Och sur. Och jag står inte ut med att vara ensam hela tiden. Jag har ingen som tycker att jag. Är viktigast. Ingen. Ingen vill samla ihop mig när jag flutit ut på kvällen. När jag glömt att bromsa innan jag landar hemma. I min smutsiga lägenhet. Jag har slutat städa sådär frenetiskt nu. Jag vet att ingen är på väg dit. Trots nycklar på vift. Hissen som stannar på sjuan innehåller aldrig något som ska till mig.
Jag är fortfarande på paus, och allt jag gör är med förevändningen att jag bara gör det tills vidare, så länge som och innan. Jag gör ingenting i nuet. Allting ligger framför mig. Det är nämligen outhärdligt att vara nu. Jag måste vara ensam, men vill inget hellre än att vara två. Ändå är det fysiskt omöjligt att krypa nära någon. Det tar stopp. Hela kroppen fryser. Jag blir en oformlig massa. Ett nej. Gå. Bort. Från Mig.
Det är lukten. Den är outhärdlig.
//
