oh brave new world
Det är otäckt att inte komma ihåg. Att sluta längta. Det är som att plötsligt åka skridskor på drivis, cykla där vägen tar slut. Jag vill inte, men det är ofrånkomligt. Det har med det där chokladhormonet i hjärnan att göra. Med självbevarelsedrift och chokladhormonet.
Jag har bytt plats på bokhyllan och skrivbordet och kan plötsligt äta både frukost och middag sittandes vid ett bord. Det blir mindre smulor i sängen och det är det äckligaste av allt har jag sett på Rent hus i TV4. Jag ser framför mig hur jag slipper pälsängrar som jag aldrig haft. Jag sitter där, med tulpaner på ett bord, och äter. Två gånger om dagen. Och det är som en ny värld. Som ett bättre ställe att befinna sig på. Jag ser framför mig middagsgäster. Jag pratar redan med dem. Hej, säger jag. Hur smakar det jag har lagat? Gillar du min nya kjol? Vill du ha lite mera bordsvatten till ditt vin?
Det är hemskt. Att inte älska någon. Det är som drivis.
