det räcker nu
Det finns ingen förklaring och inga rimliga argument. Det finns kanske heller ingen genväg, inget sätt att slippa undan. Det är bultande värk och svidande smärta. Det imploderar inifrån och trycker mot mitt huvud uppifrån. Det åker upp och ner, inifrån och ut - vänder halvvägs och kommer tillbaka. Det förstör mig och förfular mig. Det slår mig och det stryper mig och det avskyr mig. Det gör ont i mitt skinn och under det och i kroppen och utanpå. I tarmarna, i levern och i huvudet och armarna. Det river sig ur mitt bröst och gräver sig tillbaka in.
Jag är inte alls värd bättre, eller mer. Jag är värd att bli älskad av den jag älskar. Jag är värd att han ska vända sig om. Nu. Ångra sig. Ska det vara så oförsonligt svårt att vilja något som inte alls är rimligt eller lätt eller meningen eller ett öde eller något som är som är som gjort för varandra. Så tyst nu snälla. Vänner och familj. Säg inget mer. Ni vet ingenting. Om mig. Ingenting.
