Skärp dig. Emma.
Jag har börjat prata med mig själv. Gärna i tredje person. Jag går omkring på kvällarna och säger, men Emma, det där var väl dumt. Spiller nagellack på soffan för jag vet inte vilket gång i ordningen och utbrister - osoft, och skäller en stund på mig själv. Jag reciterar dikter jag älskar och jag läser min egen och andras bloggar högt. Jag sjunger med till Snoop på högsta volym och jag kommenterar House i pausen för att inte störa mig själv under själva tittandet. Jag ber mig torka av hallgolvet för att det ser förjävligt ut och jag undrar om inte den där jävla målaren ska komma snart och måla vitt i mitt uppbrutna fuktskadehörn.
Det värsta är ändå när jag har låtsaskonversationer mellan mig och andra fiktiva gäster i mitt hem. Jocke är en favorit just nu. Vi pratar mycket. Och så klappar vi försiktigt på varandra, men med den största respekt för varandras integritet, fucked-up-het och längtan efter någon annat. Någon lite, lite bättre. Jag pratar naturligtvis med Micke också, men vi blir så osams så han går oftast bara hem. Smäller i dörren efter sig utan att ta med soppåsen som står i hallen och luktar makrill.
Mest av allt ifrågasätter jag. Högt. Varför jag gör så här mot mig själv. Skärp dig Emma, säger jag. Du är värd så mycket mer.
