brittaperssonisablogger

Dålig dag. Sämre än vanligt. Snöblandat regn, tröstlöst hår, tröstlöst tom plånbok. Det blir större än det borde vara. Större än något kan vara när man ändå inte kommer hem till upplyst kök, matos, och att somna på någons bröst. Sövd av tunga andetag och mörker. Ute passerar tunnelbanan var femte minut. Och det spelar ingen roll. Låt den passera.

Dunkandet i ryggen fortsätter. Bra Emma, att du kom ifrån det där. Vilket då? Att någon vill hålla om mig på natten? Vill säga att jag är duktig när det är det sista jag är? Vilken tur verkligen. För det här är ju tusen gånger bättre.

//