det är på väg
Man tänker ju att det ska finnas en vändpunkt. En enda minut. Att det ska komma ett före och ett efter. En insikt som gör allting oåterkalligt, en tanke som aldrig kan bli otänkt. Som första gånger man råkar upptäcka att solen värmer framåt vårkanten. Jag märker det flera gånger varje dag, ibland bär jag det med mig under en hel kväll, somnar med vetskapen och vaknar med den vid min sida. Men sedan glömmer jag det. Det finns inget någon kan säga som kan ändra på det. Det går över, det går bort. Om ett tag. Jag vet vad jag måste göra, tänka på. Jag vet. Jag bara vill inte.
Jag tycker att det är skönt att sova på morgonen. Nu. Jag kan tycka att det är dags att stanna hemma från Riche i helgen och jag tänker att det skulle vara ganska trevligt att ta med Harry ut i skogen i påsk. Jag kan faktiskt , på riktigt, hantera att jag inte vet. Vart han är.
Det kommer.
//
