lean on me
Jag behöver, mer än något annat - en vän. Jag har inte så många och ingen jag vill rusa hem till när marken spricker, golvet rämnar. När jag ramlar sju våningar ner och blir liggande framför Frasier med starttid 01:30. På onsdag kommer jag önska att jag hade en sådan vän. Någon som kanske redan väntar och redan förstår. Som har satt på en film och värmt mina raggsockar på elementet (elementvarma sockar ÄR livskvalitet). Jag vill ju bara gråta en stund. Utan att vara destruktiv. Jag vill bara kunna sitta hemma ensam och tycka att det är - okej. Även på lördagar. Sluta prata om min baksmälla med den där efterhängsna grannen. Jag vet att det var han som hängde en ros på min dörr i torsdags. Men nej, gamle man, jag kommer inte ligga med en avdankad skådis i 40-årsåldern som bor i en tragiskt orenoverad etta och jobbar som säljare av kurser i personlig utveckling. Nejnejnej. Jag vill inte ha någon naken man i min säng. Jag vill ha en vän. En närvaro. En hund kanske. Som aldrig behöver rastas. Eller en olycklig katt som tröstäter.
Sushi på samba till lunch. Ett trappsteg avverkat. Det luktar Löfbergs Lila och bilvax. Medelsvensson, familj och trygghet.
... och medelsvensson är något på spåren. Elementvarma sockar och lukten av avfettningsmedel och ren bil är underskattat. Någon bryr sig. Också om det materiella, fast på ett försonande sätt. Brukssverige har sina poänger, trots allt
