You're just another person in the world
Jag sörjer inte på riktigt. Jag har bara en paus på vägen. Det kommer ordna sig snart. Vi pratar varje dag, jag UMGÅS med hans föräldrar och han kollar så jag äter ordentligt. Vi har inte ens vidrört ämnet byta grejer och våra "samtal" ska alltid urarta i att vi ska ha trevligt. Nu ska vi prata ut - du köper sushi så hyr jag den nya Ripleyfilmen. Typ. Kan det inte snart gå över? Tänker jag. För tanken att det inte ska gå över är som att tänka sig rymden. Till slut kommer man inte längre. Det där att inte komma längre inträffar ungefär samtidigt som jag tänker mig honom gift. Eller för all del tillsammans med ett bombnedslag i skyhöga klackar på Berns. Nej, inte mig själv.
Jag såg Natasha Peyre på gymmet i måndags. Hon, utvikningsmodellen. Hon väger ungefär 42 kilo. Jag ser bokstavligt talat ut som ett monster bredvid henne. Allt på mig är större - utom då den mycket översexualiserade hyllan som inte hinner börja innan den slutat på mig. Hennes tar upp halva torson. Ändå ser JAG tjock ut. Hennes ben är ett av mina, hennes arm mitt pekfinger. Men avis på henne? Nja. Jag vill bara vara det där bombnedslaget på Berns. Ha sjukt bra farvälsex och sedan för alltid sitta på Mallorca och äta bläckfiskpasta i eftermiddagssolen. Räkna nya gropar i låren för varje år.
//
