brittaperssonisablogger

Han förstår verkligen inte. Att jag inte vill. Att jag inte vill ligga bredvid nakna, håriga och okända (nåja) män på min fritid. Sådana som luktar konstigt mellan nyckelbenet och halsen, som har hår på bröstet som ligger kvar mellan mina lakan när de gått. Jag vill inte ha deras armar runt mig, ben inlindade i mina filtar och täcken. Vill inte! Med ingen man. Män.

Män vill det. Män vill lämna sina brösthår mellan mina lakan, lägga sina halvsvettiga händer på min mage och få mitt hår i ansiktet när de ser på tv. Okända män vill det. De har frågat. Jag signalerar tydligen fri tillgång, klara färdiga gå och ensam ung kvinna söker. Allt på en gång. Hej, lägg gärna armen om min midja, lägg din panna mot min på tunnelbanan och bär min dator så att jag kan hålla dig i handen. Får jag följa med hem? Ska vi hyra film? Ska jag laga mat? Vad gör du på fredag?

På fredag? Jag är ute på stan i min nya klänning, mina skor som ruinerat mig innan det ens blivit mars och min nya svenskdesignade väska. Jag står utanför någon bar på öfre och vinglar på skyhöga klackar, slänger med håret och tjuvröker rosa cigaretter. Jag skvimpar champagne, kindpussas och sms: ar in mina kontakter. Samlar mitt entourage. Allt i jakten på en. Enda. Man. Den enda man som inte tycks vilja lämna sina brösthår. Mellan mina lakan.

//