tobackwalk
Tillbakagång idag. Det känns som att jag står på nedersta trappsteget till källartrappan. Vårtiga paddor kryper slött på golvet och alla ljud är burkigt avlägsna. Där uppe skiner solen och fåglarna kvittrar. Pappa tvättar bilen och mamma och mormor fikar i försommarsolen. Mormor i Rayban, mamma med shortsen uppvikta. Grannarnas ungar spelar fotboll, det luktar nyklippt gräs och kaffe. Däruppe. Jag hade en dröm en gång som var exakt så. Och de höga stenarna i källartrappan var oöverstigliga. Benen vägde ton och jag grät.
Jag står där nere idag. Hela dagen. Med IT-haveri längs benen snarare än paddor. Men det är bara ett annat namn för ångest. Och känslan av hur overkligt allt är. Att jag vet att det är så nära till fikat på garageinfarten, till försommarsolen och välbekanta, sövande ljud från barndomen. Gräs som rasslar under bara fötter, pappa som tvättar bilen och mormors kluckande skratt.
Måndag morgon kommer efter söndag kväll och det är en dålig kväll. Jag vill att någon ska ta i mig varsamt. Klappa min arm och kyssa min panna. Hålla om mig när Seinfeldt börjar och sänka min puls. När Seinfeldt börjar ikväll är jag redan kallsvettig. Och oändligt ensam.
//
