Inte bra men någonting ditåt
Nej, inte bra. Det är fel ord. Men långt mer än okej. Det är ljusare nu. Mera vårigt. Det är högre luft och solen värmer i ryggen på lunchpromenaden. Eller, så nära man kommer en blåsig onsdag i februari. Vansinnigt ineffektiv idag. Avbryter mig hela tiden, stressnivå: 0, när alla andra viker sig dubbla. De faller som käglor runt mig. Går hem tidigare, räknar fel, skriver kuk istället för kul i massutskickade mail. Och de är bleka. Glåmiga, trötta vinteransikten tittar upp från skärmarna. Sitter böjda över Tito Beltran-skandalen. Jag ska gå hem ensam dock. När de går hem till tvåsamhet. Det luktar minsann inte middag i mitt kök och ingen behöver mig för kvällsbestyren. Tänk att vara gammal och obehövd. Det är den värsta känslan i världen.
Att det inte spelar någon roll, när jag går hem. För någon. Jag kan gå nu, eller halv två inatt. Jag förväntas ändå sitta här klockan 8 imorgon bitti och innan dess har ingen smekt mig över håret och tyckt att det var duktigt gjort att hålla sig vaken så länge över trista excelark jag inte förstår. Ingen har varsamt dragit täcket över mina axlar när jag somnat, ingen har tänt en lampa i min mörka hall lagom tills jag kommer hem.
Det är inte säkert att det är saknad efter någon särskild. Det är närvaron, ömma händer och att noteras.
Jag går hem nu. För övrigt. Ifall någon planerar att laga mat i min upplysta hall.
//
I hotellrum vaentar inte heller naagon. Jag stoppar nyckelkortet i dosan paa vaeggen och lamporna taends. Drar fram den ledsna salladen och aeter den med plastgaffel. Laengtar intensivt efter alla och taenker att jag behoever er mer aen London. Jag laeser din blogg och taenker att du aer vaerd att faa taecket svept om axlarna av naagon - "vaentade visst en hel vinter..."
