Öppnas endast i nödsituationer
Jag är en reservlösning och en backup för minst tre manliga bekanta i de yttre delarna av min bekantskapskrets (vilka är egentligen i de inre delarna?). Dessa bekanta ringer uteslutande alltid mig när det tar slut med diverse kvinnliga föremål för deras ömhet. Frågar "hur det går med kärleken" och beklagar sig som han i Teliareklamen om svaret är "sådär" eller "nja". Dessa manliga bekanta har inget som helst intresse av eller längtan efter mig eller snarare efter att leva med mig. Jag är bara deras reserv. Något att hålla fast vid och trösta sig med när det skiter sig på alla andra fronter. Lite som att försöka komma på en enda person som man skulle kunna TÄNKA sig att leva med - ändå. Fast ändå inte. Jag är hon som man gifter sig med "om vi båda är singel när vi är 35" (needless to say att åldern för när detta "om vi är singel" sakta flyttats uppåt under årens gång. När jag och Mats var 18 var den magiska gränsen 28. Om ett år alltså). Men varför vill ingen leva med mig PÅ RIKTIGT? Jag är det där medelalternativet som ingen någonsin varit på riktig rädd om. Jag är en amazon som krigar för mig själv, ingen Rapuntzel man måste rädda ur ett torn. Under tiden älskar jag grandiosa gester, blodutgjutelse i kärlekens namn och smäktande bevis för att man är halv utan en halva som man hobbylimmat fast vid sin sida. Jag älskar kärlek som inte borde få finnas och kärlek som gör det ändå. Konsumerande kärlek som äter upp två (2!) personer inifrån och ut. Som har som ett eget liv, en egen andning. En andning man hör. Hjärtslag man känner.
Den kärleken har aldrig varit min att dela.
