brittaperssonisablogger

Att säga det högt gör mig så ledsen att jag vill flyta bort. Ner i avloppet på balkongen, ut på gatan och ner i en katakomb. Jag drömmer märkliga drömmar om mörka restauranger och jag vaknar och längtar så det gör ont i magen. Eller så är det mensvärk. Eller att jag inte ätit ordentligt på flera dagar. För mycket bröd, för lite vätska. Jag vet inte.

Jag önskar jag kunde känna igen ett mönster och känna trygghet i det. Men det handlar bara om att allt ska ordna sig igen. Och det gör kanske inte det. Det kommer inte ordna sig förrän jag vant mig vid tanken på att det inte ska ordna sig. Så var det sist. Så kommer det bli igen.

Det är alltid han. Allt är för hans skull. Uppläggningen av kjolen, de nya jeansen, att jag oftare städar nu, att jag har utsläppt hår varje dag. Jag vet inte hur jag ska definiera mig själv. Vem är jag, hur mår jag, vad ska jag göra i helgen, vad tänker jag på. Allt beror på honom. Men nej, jag är inget offer. Nej, jag är inte särskilt kär. Jag är bara

hans.

För mig är det den naturligaste sak i världen. Ett sakernas tillstånd. En världsordning.

//