cirkulera
Det är ingen ide att ni frågar. Det är ändå inte för er skull. Inget av det. Det är för min. Kroppen har lyft ur sina fästen idag. Det är rent fysiskt. Benen släpar i marken och jag måste kalla in förstärkning till konferensrummet. Smink, näsduk, plåster på min hyvlade timme och astmaspray mot ångest. En ren kavaj. Showtime om 35 minuter. På med den urbana finpälsen. På med karriärshatten som tydligen är värd mer eller mindre vad som helst. Jag förstår det cyniska i det. Men jag är inte så cynisk själv. Inte ens lite.
Jag är en liten, liten tjej från värmland. Jag är en lantis i lånad acnekostym. Den är bara till låns. Allt är bara till låns. Jag ringer polisen när kompisar knarkar och jag ringer mamma när jag hyvlar mig i tummen. Även klockan fyra på morgonen. Jag gillar färgglatt smågodis och renskav med grillkrydda. Jag gillar KalleAnkas pocket och Tintin på nya äventyr. Jag gillar min gamla amerikakoffert och att det alltid är farmors sked som kommer först i besticklådan, fast jag alltid väljer den sist. Jag gillar töntiga collegefilmer och jag tittar ALDRIG på nyheter på tv. Aldrig.
Jag kan inte skriva mer, det som kommer ut är varken poetiskt eller litterärt eller genomtänkt eller finstämt eller korrekturläst eller tänkt att publiceras. Det bara - är. Det är bara jag som försöker skriva något, presentera någon, vara något, tänka något. Samla mig. Motstå frestelsen att ringa, gråta, skrika, springa härifrån med vindens hastighet. Handla upp det sista som skramlar på botten av tomma konton. Köpa det mest obscent dyra jag kan hitta och sedan gå hem och klippa sönder det. Motstå att dra in någon högt uppsatt i ett rum och bara - säga det. Erkänna för mig och leva med att alla andra lägger huvudet på sned ett tag. Åh, Emma. Eller ännu värre - de som tycker att jag är värd mer. Vaddå mer? Vad finns det mer? Ni har ju inte förstått att det inte spelar någon roll! Man väljer inte själv. Man blir inte vald.
//
