de var trappor mot solen
Jag älskar min familj. De är livselixir. En förutsättning för andning. Jag älskar dem som jag älskar mig själv. Jag behandlar dem hårt och kantigt och tycker att de har egenskaper som är mindre beundransvärda. Jag tycker de klagar på smågrejer, beter sig som 3-åringar och jag undrar ibland hur det är ens lite möjligt att någon kan älska dessa människor. Bosätta sig under samma tak frivilligt och sedan gå omkring i vad som verkar vara en livstid och bara älska alltihopa. Älska dem så som jag gör. Jag älskar dem förbehållslöst, oavsett och för alltid. De är min kärna och botten. Min plattform, mina vingar och mitt tak.
Jag älskar M också. Utan förbehåll, men eller måste. Jag skiter i vart han jobbar, hur stor hans mage blir och att han alltid säger fel saker bland folk. Han är familj. Jag kommer aldrig förstå hur man lever sitt liv utan det.
/
