plattångsleda
Det går liksom små, små stunder i taget. Det går när jag lyssnar på Nothing Man. När det är någonting roligt på tv. När vi går till fåtöljen och äter frukost. Det går bra när jag väl kommit upp ur sängen och duschat.
Det är det som kommer innan det som liksom är det svåra. Mornarna. Inte kvällarna som man skulle kunna tro. Jag ska gå hem nu klockan 11 och äta lunch. Vet inte om jag drog ur den jävla plattångsladden. Kuk. Att åka hem, eller mer att åka hemIFRÅN två gånger per dag är som att somna om en halvtimme efter att klockan har ringt. Dubbel plåga. Gå upp två gånger. Släpa sig till tunnelbanan dubbelt upp.
På onsdag ljuvlig spenatsallad med parmesanost och basilika på Ruby. Vin som sprakar i gommen. Som sagt. Små stunder. Och en i taget.
//
