familj

Jag älskar honom. Verkligen. Det är inget skämt och det går inte över. Han är familj. man lämnar inte sin familj. Att sluta älska blir att tvinga fram att förtränga att jag verkligen

verkligen

näst intill ovillkorligt

älskar honom.

Det må vara tragiskt och osjälviskt och onyttigt och destruktivt och orimlig och otroligt och onödigt. Men det hjälps inte. Han är min.


//

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0