brittaperssonisablogger

Det är så oförsonligt att det inte räcker med vanlig kärlek. Det måste till något mer. Det måste till dyrkan och avgudan. Och något slags tyst samförstånd om att man aldrig, aldrig ska bli lämnad ensam. Det är snön som gör det. Och haglet som slår mot de höga fönstren. Snart går jag där ute, tänker jag och drar fleecen tätare kring halsen. Varm choklad dricker jag. Som rinner ner i benen och gör mig trött. Och varm. Och svag. Och trött. Mest trött. Och i halsen river det som om det satt någon med rivjärn där nere. Huvudet bultar.

När får man slänga på sig ett linne och cykla i flipflopskor till jobbet? När får ofönat hår torka i ljumma sommarvindar. Okej, det har aldrig hänt but I'm sure you get the picture.

/E