Föräldrarna
Jag såg dem redan utifrån. Pappan på trappmaskinen och den där märkliga morsan på en cykel. B formligen kastar sig över mig. Vill säga något men förmår inte och babblar istället runt det. Om allt möjligt. Vänligt förstås. Ser på mig med stora ögon. Betraktar mig. Pratar om Italien, om luftturbulens och hur man gör en perfekt äggomelett. Vill inte gå, säga "vi ses". Sen är det M:s tur. Hon sätter sig helt sonika på bänken där jag helst vill ligga och göra mina tricepscurls ifred. Pratar om ditten och datten. Hur trött hon är och vad det blir till middag ikväll. Sedan säger jag att jag ska träna vidare. Ja, han berättade att det var lite tjabbligt i vilket fall, säger hon då. Och sätter ord på det de båda gått runt i en timmes tid. Du ska veta att mina tankar är hos dig, säger hon. Jag kan inte svara, jag bara går. Jag stretchar baksida lår i trekvart och tackar tyst Conny för att han gjort mig så vig att jag kan ligga dubbelvikt över mina egna ben.
De ser efter mig. Frågar om jag vill ha skjuts hem. B muttrar något om att han ska bråka med sin son. Nu. Jag känner mig som ett barn. Och jag önskar att någon kunde krama mig och smeka mitt hår och låta mig gråta tills tårarna tar slut. Gråta för vad det var och för vad det kunde ha blivit. För att min tröst under ett helt års vinter, plötsligt är borta. Som död faktiskt. Just nu är död samma sak.
//
