Nu så
Så ja. Nu går det en stund till. Nu är det värsta över. Jag kan ha mobilen påslagen nu. Jag kan korta gymtiden till hälften. Jag kan ha ljud på tv:n ikväll och jag kan somna lite tidigare. Telefonsamtalet tjuter inte i kroppen längre. Det rusar inte genom knäna, skriker inte i mitt bröst. Det försvann över en kopp alger med för mig helt meningslösa personer. Över en kvarts liv på paus. Riktig rädsla försvinner inte så.
Jag kan andas.
//
Kan inte låta bli att tänka på Suzanne Reuter som elak morsa med författarambitioner för sonens räkning.
Jag borde ha jättemycket att blogga om men det kommer liksom inget. För världsligt.
Varför blir det så vackert när det är vemodigt? När man får en klump i magen?
Dina senaste inlägg är täta, litterära. Slalomåkning mellan känslolägena. Vackert, som sagt, mitt i alltihop.
