brittaperssonisablogger

Nu får det faktiskt vara nog med det här. Jag m å s t e byta jobb. Vad är det här för jävla skit. Som jag inte behöver. Tur att jag mår bra. Tur att jag inte har någon himla bebis i magen, knöl i huvudet eller tunnhårig mansgris som man måste ta hand om när man kommer hem. Som blir arg när jag är ledsen, irriterad när jag behöver tröst mer än vanligt. För jag klarar det här. Jag klarar att sätta hårt mot hårt och säga upp mig om jag måste. Det är ju vår nu. Och därefter sommar.

Det ringer bakom hela tiden och han som ringer säger korkade saker och är ironisk och elak fast han pratat mer med min telefonsvarare än med mig. Och jag undrar - har han ringt min moster först och fått veta att det är precis så han ska säga? Har hon skämtat med honom på det där flamsiga sättet och sagt "var för fan hård mot de hårda"?

S tycker att jag genast ska bli ihop med Micke igen så det blir ordning på mig. För tydligen blir jag promiskuös, fast då menar hon inte i ordets traditionella mening. Hon menar att jag är mera vaken, hårdare, modigare, ärligare. Och jag törs nu. Jag törs att inte bry mig - för jag har ju ingenting särskilt att förlora. Som jag inte kan få tillbaka.

Och så har jag ju de där Svenssonkvinnorna. För att bara nämna några. Det är krut i dem. Tåga så in i helvete i all den där kvinnligheten. De är som kackerlackor.