pft!
Det susar förbi mig ibland bara. En kort och mycket svag förnimmelse. Den där kvällen när planet skulle gå och det var storm ute och jag stod i trappuppgången och knappt fick upp dörren för det blåste så hårt som jag knappt kan minnas tidigare. Och jag skulle upp och jobba dagen därpå och mitt hår hade utväxt och axeln värkte och tårarna rann och ingen kunde trösta. Då stod han med väskan packad och hoppades på inga förseningar. Kollade kartor över Bangkok och gav vinterjackan till pappa för förvaring. Det blåste så förbannat idag när jag kom hem så jag förnam det. Helt kort bara. När jag skulle öppna dörren.
Nu är det redan borta. Jag hann inte ens fram till hissen. Så var det borta.
//
Kommentarer
Trackback
