bara hej
Ja, det är faktiskt så att jag går och väntar på att någon annan ska ringa. Det var längesen. Så längesen att jag gillar längtet mer än själva ringandet. Det bekommer mig inte särskilt mycket om ringandet aldrig blir av. Jag har ändå väntat, och det var det liksom värt. Jag vill inte helst att Micke ska ringa. Jag förväntar mig inte det och jag har ingenting att säga. Det är för tidigt för att det ska vara roligt, för sent för att det ska vara ånger. För tidigt för "vad har du gjort" och "ska vi ta en drink på fredag", för sent för "jag ringer dig imorgon igen" och försiktiga ord av ömhet om att äta ordentligt, jobba med måtta och vara hemma när halsen kärvar. I det andra samtalet får jag definiera om mig. Omsorgsfullt förklara mina bakgrundsljud, helgplaner och kvällsvanor. Jag vill förklara det. Jag vill att hej ska vara hej. Inte ett bottenlöst ord som kan tolkas till både det allra värsta och det allra bästa. Bara hej.
//
