brittaperssonisablogger

Ända sedan urstädningen har jag inte tänkt på honom. Alls. Träffade dock inte Bengt på gymmet så påsen står kvar i hallen och luktar. Som om det varit kräftskiva eller värre. Den luktar mina söndertrampade guldskor genom tomma gator längs medelhavet. Den luktar som något man älskat och tvingat sig själv att förakta. Fy vad den luktar besvikelse, och extremt mycket bortkastade möjligheter till lycka. Det som nu ligger i garderoben är inte lycka, det är inte ens ett alternativ. Det är inte ens saknaden efter lycka, inte ens en förnimmelse. Det är något helt annat. Det är att finna sig i och acceptera. Och utifrån det må bra i alla fall. Och det gör jag. Särskilt under veckosluten.

//