brittaperssonisablogger

Söndag kväll borde förbjudas. Uppfinnaren skjutas. Ut med lördagspeppen, in med kemisk obalans och ångest (nåja). Garderobsrensning i brist på tvprogram. Ut med hans jävla skjortor, pourtishan som legat där en evighet och hans skitiga jeans. Gubbiga slipsar, ändlöst antal kalsonger och hans favorittröjor. De vita, ribbade som magen putar i. Jag har knölat ner det i en påse från Ica som jag ska ge till Bengt på gymmet imorgon. Det är vad han lämnade kvar. Svinnet han valde att leva med för att få slippa obehaget. Omaket. Att tvingas säga sådant högt som han hellre ölar, knullar och jobbar bort.

Mina nycklar, de med ett hjärta på, fick han på våren när han och jag och Emma struntade i universitet, satte oss på Grodan och vände ansiktet mot solen. Åt ceasarsallad och drack rosé för hela studiebidraget. Han har haft dem ända sedan dess. De hänger på hans nyckelknippa, med ett hjärta på som ironiskt nog gått sönder för flera år sedan. Eller så har han plocket av dem nu, men det tvivlar jag på. En sen sommarnatt för två år sedan stod han plötsligt i min hall. Och hade hjälpt sig själv in. Oanmäld, ovälkommen, men ändå självklar i min farstu, min säng och mina armar.

Jag hoppas att han tagit av dem.

//