brittaperssonisablogger

Lördag. 9 ovanligt "lyckade" tjejer firar inflyttning i osedvanligt dyr , och beige, tremiljonersvåning i utkanten av Kungsholmen. Samtliga i LDB:s från alternativa svenska hypade designers. Framför allt Fifth Avenue Shoe Repair's i luftig bomull. Till det vintageskinn- och/eller sammetsjackor. På golvet - och skräpar - ligger designväskorna; Balenciaga, Dior, Chanel Vintage och Botkier. Vi sippar champagne varvat med Seven-Eleven-kaffe. Vi springer i omgångar till Sevvan - vi lånar Marc Jacobs-slipins och Hermés-paraply från värdinnan. I present ger vi bort en stekpanna för 4 000. Då blir jag från värmland. Vart är potatisstickorna, påsklämmorna och vinglasen från Duka? Lasse Åberg-tavlorna, grillbesticken och tomteservetterna?

Utanför den senast öppnade klubben ser alla tämligen ointresserade ut, vakten också. Står ni på listan, frågar han. Listan? Vi känner Bobba. Okej, säger vakten, ni får komma in, men 6 får betala. Vi fnyser tillbaka, ringer Bobba som 4 minuter senare ser till att vi har både champagne, VIP-stämpel  och rökrum på den för övriga gäster stängda uteserveringen.

Hemma på söndagskvällen är vi inte så där kvasiurbana längre. Men vi har heller ingen ångest för kreditkortsskulder. Vi tänder ljus och myser bland färgglada filtar och täcken. Vi tänder röda lampan och äter smågodis tills vi nästan spricker. Vi brunchar inte på grand och vi ser inte fotoutställningen på Nybrokajen trots det fina vädret.

Vi är bonde söker fru, inte sex and the city. Och det är ljuvligt.