These are better days

Tänka sig, det känns inte som om världen ska gå under idag. Trots 5 timmars sömn. Igår när jag, sent omsider kom ut från kontoret, hade någon skurit sönder mina cykeldäck. Halv tolv. Ensam. Stökig och tom lägenmhet, hissen trasig. Skälld på, som vanligt. Anklagad. Kostnadskontroll, konstnadskontroll, kostnadskontroll.

Pratade med R länge och det, på något magiskt vis, hjälpte. Fullständig ärlighet. Känslomässig nakenhet med någon som egentligen inte står mig särskilt nära. Det hjälpte. Underligt nog. Mina steg lyfte lite, lite grann idag. Det var härligt att cykla genom den där tunneln där syrendoften liksom slår emot mig som en varm vägg.

Little miss sunshine inatt. Ljuvliga, ljuvliga film. När den otillräckliga flickan börjar strippa, vilket egentligen är makalöst sorgset börjar jag skratta. Sedan träder hennes manliga skyddslingar in. Jag älskar dem. Fäders kärlek till sina döttrar är liksom ovillkorlig. Pappan börjar strippa med sin dotter och upprättar hennes förlorade heder genom att fullständigt tappa sin.

Jag är aldrig ensam, sa jag till Rikard igår. Jag har en ogenomtränglig mur bakom mig av fullkomligt villkorslös kärlek. Hur blir man någonsin ensam då?

E

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0