Läs mig
Den här blåa bloggen börjar se lite dyster ut. Särskilt när jag skriver om hur jag längtar barndomens värmland. Det gör jag inte. Det är det där terpeutiska lugna rummet igen. Ingen skäller på mig där, ingen ställer krav. Jag är kravlös även inför mig själv. Det är en längtan efter det snarare än grannars fullständiga sociala kontroll, jeans från Vero Moda och obefintligt restaurangutbud.
Detta upptar alltså min tid idag. Inte jobbet så mycket som det kanske borde. Bloggande, kommenterande, sökande. Vem bloggar, vem gör det inte?
Det är fantastiskt intressant vad vi faktiskt bloggar om. Det är nämligen ingenting. De som bloggar om något av värde, som bloggar politiskt eller bedriver någon slags samhällskritisk socialfallsblogg är så vedervärdigt ointressanta varje dag. Det är ju människorna man vill åt. Vem är fortfarande tillsammans med vem, vart ska ni åka på semester, vad hände i helgen, vem är du?
Gud vad jag skulle vilja läsa andra männsikors bloggar! Samtidigt lämnar jag inte ut min egen adress till de närmsta. That would be - well, weird.
E
Detta upptar alltså min tid idag. Inte jobbet så mycket som det kanske borde. Bloggande, kommenterande, sökande. Vem bloggar, vem gör det inte?
Det är fantastiskt intressant vad vi faktiskt bloggar om. Det är nämligen ingenting. De som bloggar om något av värde, som bloggar politiskt eller bedriver någon slags samhällskritisk socialfallsblogg är så vedervärdigt ointressanta varje dag. Det är ju människorna man vill åt. Vem är fortfarande tillsammans med vem, vart ska ni åka på semester, vad hände i helgen, vem är du?
Gud vad jag skulle vilja läsa andra männsikors bloggar! Samtidigt lämnar jag inte ut min egen adress till de närmsta. That would be - well, weird.
E
Kommentarer
Trackback
