Till mostern. Som väntat och väntat. She's back. And she's a bitch.
Den här surtanten vill inte fira nyår. Hon vill uppenbarligen inte blogga och hon har låtsasjobbat i två dagar nu. Att låtsasjobba är en skön konst. Man sitter vid datorn, gärna väldigt nära skärmen. Man har en rynka i pannan, många fönster öppna och låtsas leta efter telefonnummer och annan viktig info på sidor som Eniro, Google och Wikipedia. Man ska gärna lyfta telefonen ibland och ringa någonstans. Man ska tala med arbetskamrater runt omkring minst en gång i halvtimmen om jobbrelaterade saker. Man ska somligen öppna ett jobbrelaterat program på datorn och man ska gå in till IT-Support för att upprörligen meddela att allt inte står rätt till. Sedan får man ta kaffe. På lunchen, när man ska handla avtackningsfika, kan man även gå in och kolla rean på Filippa K. Sedan kan man med fördel prova skor på Weekdays, prata skit med GayFredrik på Monki och djuplodande diskutera muskorta klänningar på nyår med rockabillykillen på det där töntiga streetstället brevid Whyred i Bruno Götgatsbacken.
Det är enerverande att vara så trött på mörkret, på läckande plånböcker och inte odelat okomplicerad kärlek. Det är märkligt ändå. Att bruna, trötta hundögon och trippande tassar på klickgolv om natten inte tröstade mer. Inte svämmade över det förråd man behöver nu. Inför februari. Inför den där kustliga snålblåsten som redan dragit in över Globenområdet. Mot den finns inga jackor i världen. När den kommer med regn från sidan.
//
Välkommen tillbaka, bitch!
Kalkon 2 januari - kan du slita dig från låtsasjobbet då?
Mostern är brunett nu. Nästan. Eller musgrå. Man skall inte förakta blont barr, börjar jag förstå. Riktigt snyggt, faktiskt. I jämförelse.
