brittaperssonisablogger

När man är död sen, ja om ett par hundra år eller så - då spelar ju inget av det här någon roll. Då spelar det ju bara roll att man satt på den där terassen och såg katten leka. Det enda som kvittar är hur gott det där vinet smakade i solen vid Medelhavet och hur höstluften kändes som en befrielse när den svepte in över kvalmiga storstäder.

Det är bara just nu, idag och sedan är det över. Ungefär så. Det är som när man ska ta en spruta, då sticker det till lite först, säger sköterskan. Sedan när det är över - kan man le åt sin ångest. Kroppen har nämligen inget smärtminne. Man kan aldrig erinra sig efteråt om en smärta var värre än en annan.

Nu räknar vi ner, för övrigt. och vi kan då konstatera att det är mindre än tre dagar kvar. När jag vaknar på lördag är jag ju nämligen, i princip, redan där. Jag ska ta en promenad i den höga höstluften och när jag somnar i en svettig säng senare samma natt, ska jag tänka att det nästan är lite overkligt. trots att man bara flugit lite, lite grand.

Jag ska väl jobba nu, eller som Carro säger - låtsasjobba. De har aldrig förstått att mitt ständiga pickande på tangentbordet är något helt annat än Volkswagenreferat, "bäste kund"-brev och offerter till SE-banken.

E