brittaperssonisablogger

Nu har jag panik. För du kommer läsa det här. Men kom inte DU och säg att något är sorgligt.

http://brittaperssonharfortfarandeen.blogg.se





//

Det susar förbi mig ibland bara. En kort och mycket svag förnimmelse. Den där kvällen när planet skulle gå och det var storm ute och jag stod i trappuppgången och knappt fick upp dörren för det blåste så hårt som jag knappt kan minnas tidigare. Och jag skulle upp och jobba dagen därpå och mitt hår hade utväxt och axeln värkte och tårarna rann och ingen kunde trösta. Då stod han med väskan packad och hoppades på inga förseningar. Kollade kartor över Bangkok och gav vinterjackan till pappa för förvaring. Det blåste så förbannat idag när jag kom hem så jag förnam det. Helt kort bara. När jag skulle öppna dörren.

Nu är det redan borta. Jag hann inte ens fram till hissen. Så var det borta.

//

Nu får det faktiskt vara nog med det här. Jag m å s t e byta jobb. Vad är det här för jävla skit. Som jag inte behöver. Tur att jag mår bra. Tur att jag inte har någon himla bebis i magen, knöl i huvudet eller tunnhårig mansgris som man måste ta hand om när man kommer hem. Som blir arg när jag är ledsen, irriterad när jag behöver tröst mer än vanligt. För jag klarar det här. Jag klarar att sätta hårt mot hårt och säga upp mig om jag måste. Det är ju vår nu. Och därefter sommar.

Det ringer bakom hela tiden och han som ringer säger korkade saker och är ironisk och elak fast han pratat mer med min telefonsvarare än med mig. Och jag undrar - har han ringt min moster först och fått veta att det är precis så han ska säga? Har hon skämtat med honom på det där flamsiga sättet och sagt "var för fan hård mot de hårda"?

S tycker att jag genast ska bli ihop med Micke igen så det blir ordning på mig. För tydligen blir jag promiskuös, fast då menar hon inte i ordets traditionella mening. Hon menar att jag är mera vaken, hårdare, modigare, ärligare. Och jag törs nu. Jag törs att inte bry mig - för jag har ju ingenting särskilt att förlora. Som jag inte kan få tillbaka.

Och så har jag ju de där Svenssonkvinnorna. För att bara nämna några. Det är krut i dem. Tåga så in i helvete i all den där kvinnligheten. De är som kackerlackor.

Ja, det är faktiskt så att jag går och väntar på att någon annan ska ringa. Det var längesen. Så längesen att jag gillar längtet mer än själva ringandet. Det bekommer mig inte särskilt mycket om ringandet aldrig blir av. Jag har ändå väntat, och det var det liksom värt. Jag vill inte helst att Micke ska ringa. Jag förväntar mig inte det och jag har ingenting att säga. Det är för tidigt för att det ska vara roligt, för sent för att det ska vara ånger. För tidigt för "vad har du gjort" och "ska vi ta en drink på fredag", för sent för "jag ringer dig imorgon igen" och försiktiga ord av ömhet om att äta ordentligt, jobba med måtta och vara hemma när halsen kärvar. I det andra samtalet får jag definiera om mig. Omsorgsfullt förklara mina bakgrundsljud, helgplaner och kvällsvanor. Jag vill förklara det. Jag vill att hej ska vara hej. Inte ett bottenlöst ord som kan tolkas till både det allra värsta och det allra bästa. Bara hej.

//

Ända sedan urstädningen har jag inte tänkt på honom. Alls. Träffade dock inte Bengt på gymmet så påsen står kvar i hallen och luktar. Som om det varit kräftskiva eller värre. Den luktar mina söndertrampade guldskor genom tomma gator längs medelhavet. Den luktar som något man älskat och tvingat sig själv att förakta. Fy vad den luktar besvikelse, och extremt mycket bortkastade möjligheter till lycka. Det som nu ligger i garderoben är inte lycka, det är inte ens ett alternativ. Det är inte ens saknaden efter lycka, inte ens en förnimmelse. Det är något helt annat. Det är att finna sig i och acceptera. Och utifrån det må bra i alla fall. Och det gör jag. Särskilt under veckosluten.

//

Söndag kväll borde förbjudas. Uppfinnaren skjutas. Ut med lördagspeppen, in med kemisk obalans och ångest (nåja). Garderobsrensning i brist på tvprogram. Ut med hans jävla skjortor, pourtishan som legat där en evighet och hans skitiga jeans. Gubbiga slipsar, ändlöst antal kalsonger och hans favorittröjor. De vita, ribbade som magen putar i. Jag har knölat ner det i en påse från Ica som jag ska ge till Bengt på gymmet imorgon. Det är vad han lämnade kvar. Svinnet han valde att leva med för att få slippa obehaget. Omaket. Att tvingas säga sådant högt som han hellre ölar, knullar och jobbar bort.

Mina nycklar, de med ett hjärta på, fick han på våren när han och jag och Emma struntade i universitet, satte oss på Grodan och vände ansiktet mot solen. Åt ceasarsallad och drack rosé för hela studiebidraget. Han har haft dem ända sedan dess. De hänger på hans nyckelknippa, med ett hjärta på som ironiskt nog gått sönder för flera år sedan. Eller så har han plocket av dem nu, men det tvivlar jag på. En sen sommarnatt för två år sedan stod han plötsligt i min hall. Och hade hjälpt sig själv in. Oanmäld, ovälkommen, men ändå självklar i min farstu, min säng och mina armar.

Jag hoppas att han tagit av dem.

//

På Riche kan alla göra en storstilad entré. Innanför dörrarna finns nämligen ett plastskynke som de flesta superegon väljer att kasta, inte fösa, undan och presentera sig i dörröppningen med en pose innan de börjar tränga sig fram i den smala korridoren mot baren. De flesta på just Riche sveper också in med en air av rök och vintageattityd. Med en betydelse, med rätt vänner och med en mycket bestämd uppfattning om vad man ska dricka, vad man ska röka och hur länge man ska stanna innan Berns. Micke airade förbi mig igår. Två gånger. Med rätt vänner, sagda skinnjacka och en mycket bestämd uppfattning om hur livet ska levas. Jag ville skriva ett sms och berätta att jag såg att stora tussar hår ramlat av på sidorna . Att det inte kommer tillbaka. Men det behövdes inte. Jag hade ju Joel. Och det var inte ens för att hämnas. Det var för att Joel är snygg och för att Joel i sin tur tycker samma sak om mig. Dubbel bekräftelse. Inte hämnd. Jag ville inte ringa senare heller, tanken slog mig aldrig. 15 stärkande järn, en komplimang rörande mina värsta komplex och ett varmt tonårshångel bakom en pelare på hipp klubb. Borta.

//

Om jag var arbetslös nu skulle jag gå in i väggen. Det är bra med för mycket jobb. Jag slipper tänka så mycket, vara ensam så mycket, ringa in förstärkning när kvällen känns för lång. Jag slipper det. Jag har inte varit vaken, och ledig, på fyra dagar. Alls. Kom hem. Nu. 00.37. Upp imorgon 06.30. SENAST. Ledningen sammanträder i det röda konferensrummet 09.00.

Varje morgon är det alldeles outhärdligt och i bråkdelen av en sekund vill jag skrika. Sedan går det över, jag minns då att han inte legat där på väldigt länge nu. Det faktum att jag därefter kan gå hela dagar, festliga nätter och stilla kvällar framför tv:n utan att vilja skrika skrämmer mig. Att det aldrig är svårare än så. Än lite saknad efter en rygg att snooza mot. Strax innan solen går upp.

Varje dag blir lite, lite bättre. Jag hittade skor idag. En poäng. Jag åt upp nästan hela lunchen. 2 poäng. Jag svettas i ullkofta. 5 poäng. Jag vill inte träna fast jag borde. Minus 102 poäng. Totalen är ändå minus. Men inte minus i oändligt antal. Minus en hanterbar summa. Som att ha minus på kontot den 24:e. Det okej. Att ha minus på kontot den 12: e är inte okej. Två vitt skilda saker.

Imorgon är det fredag. Därefter gudskelov. Det lyste upp hela min vecka - det där. Lilla och stora gudskelov. Jag ska vila mig och unna mig hela gudskelov. Läsa alla tidningar som turken kan uppbåda, dricka te i timmar och promenera i vad som börjar likna vårsol.

//

Det är otäckt att inte komma ihåg. Att sluta längta. Det är som att plötsligt åka skridskor på drivis, cykla där vägen tar slut. Jag vill inte, men det är ofrånkomligt. Det har med det där chokladhormonet i hjärnan att göra. Med självbevarelsedrift och chokladhormonet.

Jag har bytt plats på bokhyllan och skrivbordet och kan plötsligt äta både frukost och middag sittandes vid ett bord. Det blir mindre smulor i sängen och det är det äckligaste av allt har jag sett på Rent hus i TV4. Jag ser framför mig hur jag slipper pälsängrar som jag aldrig haft. Jag sitter där, med tulpaner på ett bord, och äter. Två gånger om dagen. Och det är som en ny värld. Som ett bättre ställe att befinna sig på. Jag ser framför mig middagsgäster. Jag pratar redan med dem. Hej, säger jag. Hur smakar det jag har lagat? Gillar du min nya kjol? Vill du ha lite mera bordsvatten till ditt vin?

Det är hemskt. Att inte älska någon. Det är som drivis.

När snön liksom slänger sig ilsket över hammarbybacken och det är kallt och jag kommer hem och det är mörkt och det är smutsigt och det finns ingen mat och jag har inga pengar. Då glömmer jag bort - att jag älskar hur oförsonligt det är. Jag älskar att gå till jobbet i mina höga klackar, köpa kaffe hos den där ljushåriga tjejen som bjuder på varannan bara för att jag är där så ofta. Jag älskar att kolla på konstiga kläder på lunchen, prata med cheerleadertjejen på gymet och att komma hem sent, trött och full med kassar. Jag älskar min slitna lilla lägenhet. Och att den är min. Jag älskar vad jag väljer att stoppa i kylen och att jag väljer själv hur många ljus jag ska tända. Jag älskar att det aldrig finns någonting struket och att jag inte vet vad som händer på fredag men att på lördag ska vi äta middag. På Riche. Jag älskar att jag ska shoppa på lördag så att jag har något att ha på mig på kvällen. Jag älskar att jag kan göra det på awesome rags och inte på JC. Jag älskar att flickorna kommer ha klänning och the bridge-väska, inte adidasskor och pannband från billabong.

Jag mår bättre nu. Jag vill vara här. Han har gått från att vara en tumör stor som hela min bröstkorg till ett skavsår på höger häl. Han var en landmina, nu är han en tvåöres.

//

Vädret. Det är förnedrande. Men hellre förnedrande väder än att klä av sig redan. Det är en sorglig syn. Mer förnedrande än vädret. Jag definierar mig genom den där undflyende kroppen, som inte älskar mig mer. Som hellre går ut i det här än ligger kvar och låter mig värma, tina och sakta knyta upp fnurrorna på tråden. Tråckla upp dem, i skydd av tvåsamhet, minnen vi delar, och en känsla av att det är meningen.

//

Dålig dag. Sämre än vanligt. Snöblandat regn, tröstlöst hår, tröstlöst tom plånbok. Det blir större än det borde vara. Större än något kan vara när man ändå inte kommer hem till upplyst kök, matos, och att somna på någons bröst. Sövd av tunga andetag och mörker. Ute passerar tunnelbanan var femte minut. Och det spelar ingen roll. Låt den passera.

Dunkandet i ryggen fortsätter. Bra Emma, att du kom ifrån det där. Vilket då? Att någon vill hålla om mig på natten? Vill säga att jag är duktig när det är det sista jag är? Vilken tur verkligen. För det här är ju tusen gånger bättre.

//

Jag har varit ensam idag. Hela dagen. Från det att jag vaknade. Jag har pratat med moster en gång, fått ett sms (också moster) och två jobbrelaterade samtal. Just det, och så mamma. Och My. I övrigt helt tysta telefoner, dörrklockor, inkorgar i cyberspace.

Mitt val förstås. I väldigt stor utsträckning. Det finns ju bara en enda person som jag väntar på. Vill ska ringa på dörren och i telefonerna. En enda som påverkar huruvida jag känner mig ensam eller inte. En enda person. Bland miljarder andra. En. Låga odds för högvinst. Idag.

//

Jag har det inte med mig idag. Särskilt inte imorse. Jag känner mig uttittad, utpekad, anklagad och utsatt. Du kanske är känsligare nu, säger chefen. Och jag blir arg för att han aldrig någonsin skulle säga så till en annan man. För att Mickes chef garanterat inte sagt något som ens liknar det. Ens funderat på huruvida han skulle behöva vara ledig eller inte. Men måste man egentligen ha så himla goda skäl för det? För att få sova lite på morgonen, låta luggen växa ut någon centimeter och vila sig från fredagsöl och makrill i tomatsås till middag. Det enda jag kan laga faktiskt. Jag värmer den ibland, men äter den för det mesta kall direkt ur bruken.

Jag har slutat tända myslampor, sitter ofta på golvet i träningskläder i timmar och tittar på tv. Som om jag väntade på något och därför inte kan gå och duscha. Än. Sedan är klockan plötsligt 11, lägenheten oändligt liten och allt jag skulle gjort, känslan jag skulle byggt upp - är borta och försent. Jag gillar inte ens Greys Anatomy längre. Jag kan inte koncentrera mig. Jag snabbspolar filmer och jag tänder aldrig stearinljusen i fönstret. Jag stirrar på grannarnas istället. De med medaljongtapeterna. Det är alltid fredagsstämning i den där lägenheten. I min lägenhet har det varit söndag i två månader.

Everyday is like sunday
Win yourself a cheap tray
Share some greased tea with me
Everyday is silent and grey

//